Science fiction kan ses som en sorts religionssubstitut; detta inte sagt som kritik, utan tvärtom som en vink om varför dikt om och kring science fiction kan vara intressant för den som inte redan insett det. Inte bara så att utomjordingar och yttre rymden är symboler för transcendens, utan också att själva genrens språk kan synas i sömmarna för vad det säger om oss och vårt behov av att tro och hoppas på ”en bättre morgondag”.
Johannes Heldén är utbildad konstnär men har alltid haft ett nära förhållande till litteraturen och en stark vurm för science fiction, hans huvudtema i fem diktböcker och ett flertal utställningar och digitala projekt. Nyaste diktboken heter helt enkelt ”Science Fiction”, för att nu ingen ska missta sig, eller kanske för att återigen peka på oxymoronen: ”vetenskap fiktion”.
Tanken går ibland till Lucretius, han som först diktade om atomer och vakuum: ”det rytmiska knastrandet av atomer/ i trädets bark, flodvattnets koalitioner”, skriver Heldén, och: ”Det enda som kan göras, som finns kvar att göra, är att försöka befinna sig i dess gränszoner, vid ytterkanten, och stå beredd. Då slutligen känner du tomheten framför dig, som ett svalt vinddrag i ansiktet.”
Skillnaden är att Heldén ger större utrymme åt det mystiska; ”Jag trodde alltid att någon långsamt gled uppför trappan, att det stod någon bakom mig, och stirrade, med lysande röda ögon.” Eller: ”Man vet / inte vad det är, man vet bara att ibland är det nära.” Eller: ”Och bortom porten finns en annan värld?”
Samtidigt har bokens mer metafysiska plan en förankring i böckerna, medvetandets fält är samtidigt perception och läsning. Hur mycket som är preparerade citat är svårt att uppskatta, mycket har smak av sf, och här finns en uppräkning av namn och titlar med anknytning till sf-litteratur och -film, men också exempelvis några bitar filosofi.
Nackdelen är en viss slutenhet, som kanske alltid vidlåder ett heroiskt omhuldande av det inte riktigt rumsrena – i Nationalencyklopedin kan man läsa att ”I Sverige har sf-litteraturen inte vunnit samma acceptans (som i USA) utan betraktas som triviallitteratur” – och förutom diktjaget finns här få andra människor av kött och blod (däremot ett och annat vandrande skelett). Å andra sidan hör inte människan i närbild hemma i landskapsdikt som denna; poängen är att skildra ett postindustriellt landskap, där naturen delvis tagit över och upplöser gränserna mellan kultur och natur. I riktning djupekologi, kanske.
För den fördomsfria läsaren formar sig fälten av ord till ”vattenfyllda bråddjup”, till en saga om en läsares sökande efter ord och melodi i bruset; svaret är alltid strax utom räckhåll, eller som Heldén (förmodligen i Wittgensteins kölvatten) uttrycker saken: ”frågan är felaktigt ställd”. Heldén är de små skiftningarnas poet, som om han tänkte sig att den närsynta är den mest hoppfulla: ”Summan av det vi ser är glimtar av en annan verklighet.”
