Christel Sundqvists ”Om något skulle hända” hör på ett sätt till de mest svårlästa böcker jag har läst på länge. Det beror inte bara på tematiken – hur sexuella övergrepp fortplantas och förstör en hel familj – utan också på själva framställningen. Här finns en kontrast mellan ett ytterst svårt ämne och ett lätt och impressionistiskt handlag, och en spänning som får romanen att påminna om en thriller.

Vi pendlar mellantvå tidsplan. I berättelsens nu träffar vi Siri, berättaren, som tagit hand om sin systerdotter Edith efter att systern, Ediths mamma Cecilia, dött. Siri skriver, Edith spelar ut sin stumma frustration.

Och så förflyttar vi oss trettio år bakåt, till Kantorns familj i ett vitt tegelhus på en åker i Österbotten under tidigt åttiotal. Kantorns dotter Cecilia sitter och ritar – hon ritar ut sin frustration, mestadels prinsessor utan händer, och ligger på dödsannonser.

Någonting har redan hänt, får vi tydligt för oss redan på bokens allra första sidor. Småningom börjar man ana hur det ligger till, även om hela pusslet framträder först mot slutet. Vi får med jämna mellanrum ta del av Ediths dagboksanteckningar och tidigt får vi veta att Kantorn gärna tar med sig Siri på bilturer där han bland annat bjuder på ”rävkarameller”.

Denna Kantor är lite som en fantasi om Freuds ”Urvater”, en sorts omnipotent, tyrannisk urkraft som kanske försöker försona sin skuld genom att rådbråka ”Drottningen”, orgeln i kyrkan. Han ter sig inte riktigt som en människa, mer som en monstruös symbol i en fantasi, också en symbol för ”arvsynden” för att tala bokens eget språk.

Om fadern hade skildrats som vanlig person hade vi kanske bara upptäckt att han var en vanlig person – ondskans banalitet. Nu framstår han som gåtfull och mytisk, vilket å ena sidan skjuter skulden från honom – han är ond för att han är ond – men å andra sidan också avindividualiserar ondskan och skapar en sorts allmängiltig allegori.

Musiken används som en tvetydig, suggestiv symbol för det mångfacetterade i det som förs vidare – från Kantorns orgel till Ediths piano. I det som förs vidare är det onda i viss grad oskiljaktigt från det goda. Poängen är alltså att skildra något frånstötande utan att göra det helt omöjligt för läsaren att läsa vidare; läsaren får själv via symboler och detaljer föreställa sig det – om man så vill.

Via stilfulla repetitioner esteticerar framställningen det upprepningstvång ett trauma medför. Just det estetiskt tilltalande framstår samtidigt som smått problematiskt, och läsaren får heller ingen ventil för sin tilltagande frustration utan blir själv som den förlamade man Edith skriver om i sin dagbok. Mannen hade råkat ut för en bilolycka och varit totalförlamad i tjugotre år, då man efter ett test upptäckte att han trots allt var vid medvetande: ”’Jag skrek hela tiden men ingen hörde, sa han.’”

Så ock läsaren. Men kanske är det just det som är meningen: att prompt ställas på samma plats som Kantorns fru, ”diskhandskmamman”. Vi får bevittna något utan att kunna stoppa det. Det har redan hänt i berättelsens nu – därav titelns ironi, ”Om något skulle hända”.

Christel Sundqvist debuterade 2009 med en roman om hur en alkoholistpappa präglar en familj, ”Flickan i flaskan”.

Detta är en mer ödesdiger variation på temat. Här saknas inte plattityder och övertydliga metaforer, men Sundqvist ter sig å andra sidan som en naturbegåvad och djärv berättare som behandlar detta svåra med en sorts lätthet och självklarhet.