Av den lilla försvinnande krets i hans samtid som över huvud taget läste honom uppfattades Lautréamont som endera juvenil eller obegriplig. Långt i efterhand kan man konstatera att han i sina ordrikt framvällande och metaforkryllande prosadikter i ”Maldorors sånger” åtminstone till omfånget förnyar den genre som Aloysius Bertrand och Charles Baudelaire hade etablerat ett eller ett par decennier före honom och som senare skulle komma att spela en ganska stor roll inom 1900-talets modernism, nämligen prosadikten.
Först sextio år efter sin död vid 24 års ålder 1870 upptäcktes Lautréamont på allvar, då han blev en av de kanoniserade hjältarna inom surrealismen, en av de stora föregångare som rörelsen hyllade. I det första surrealistiska manifestet (1924) nämner André Breton inte Lautréamont, helt enkelt för att han inte känner till honom, men i det andra manifestet (1930) nämns han vid sidan av Rimbaud som en av de viktigaste förelöparna – och som just den som i likhet med Rimbaud har lämnat ytterst ”tvetydiga spår efter sig”.
Mest berömd har Lautréamont blivit för raderna om ”det oförmodade mötet mellan ett paraply och en symaskin på ett operationsbord”, vilka i det närmaste har blivit ett slags verbalt emblem för det surrealistiska fantasteriet under pionjärtiden på 1920-talet. Lautréamont skrev dem 1868, 22 år gammal, och visste då inget om den surrealism som skulle komma ett halvt århundrade senare.
Vem var Lautréamont? Bakom denna pseudonym, i sin praktfulla helhet Comte de Lautréamont, som det stod på omslaget till hans första och enda bok, gömde sig en yngling vid namn Isidore Ducasse (1846–1870). Han var född och till 13 års ålder uppvuxen i Uruguay, där hans far tjänstgjorde vid det franska konsulatet i Montevideo.
Som tonåring sändes han till en internatskola i Frankrike, där han inom ett par år började utmärka sig genom att i sina skoluppsatser hänge sig åt himlastormande litterära utgjutelser, som inte föll i god jord hos hans klassicistiskt orienterade lärare.
En gång bestraffades han med kvarsittning efter att ha lämnat in en särskilt ordrik och retoriskt anspråksfull uppsats. Läraren trodde antagligen att den unge fransmannen från Uruguay ville djävlas. Det ville han inte.
För unge Isidore var det obegripligt att han blev bestraffad för en uppsats i vilken han hade gett sitt allra bästa. Det berättar gamla skolkamrater i ett appendix som är fogat till en ny svensk översättning av ”Maldorors sånger”. Tidigare finns två översättningar av verket i sin helhet, den första utförd av Hans Levander, den senare av Carl-Henning Wijkmark.
Maldoror. Samlade verk i Elias Wraaks översättning utkom första gången 2002 men sålde snabbt slut. Nu har förlaget gett ut den på nytt och dessutom tillfogat andra smärre verk av Lautréamont, samt återger några av hans brev och några samtida vittnesbörder om hans person, för att nu inte tala om en förträfflig kommentardel i slutet av utgåvan. Akribin är imponerande.
Elias Wraak har verkligen gjort en flott insats, men slår sig lite onödigt trummande för bröstet när han tillkännager, att detta är den ”definitiva” svenska utgåvan. Men vem är denne flitige och skicklige översättare?
På internet kan man inhämta att Elias Wraak är född 1918, men man kan också inhämta att det florerar teorier om att han skulle vara identisk med personen bakom pseudonymen Nikanor Teratologen eller att han står bokförläggaren Andreas Lundberg på Alastor Press mycket nära och antagligen så nära att det inte finns någon anledning att skilja dem åt. Hur som helst är denne Elias Wraak en oförvägen och skicklig översättare som ger sig i kast med svåra texter och ser till att hans förläggare gör vackra böcker av dem.
