Det börjar rakt och utan krusiduller: ”Jag heter som en kyrka / som en drottning / som en församling på Östermalm”. Den som presenterar sig så och med ytterligare variationer är Eleonora Luthander i inledningsdikten till sin femte diktsamling på svenska: Diktogram. Med sin bakgrund i det forna Jugoslavien är hon litterärt verksam också i Serbien och hon har översatt bland andra Kristina Lugn och Ulf Lundell till serbokroatiska.

Den poetiska energin står sig genom hela diktsamlingen, men någon lyrisk finsnickare är hon knappast. Hon har sysslat en hel del med poetry slam, och det är inte svårt att förstå att dikterna lämpar sig för effektiv uppläsning. Inte minst de lite längre dikterna, med en del fyndiga, ironiska och humoristiska vändningar, fungerar säkert utmärkt för en lyssnande publik. Också vid egen läsning fungerar de längre dikterna bäst, eftersom de olika inslagen flätas och staplas på ett sätt som kan ge helheten både djup och levande nerv.

När det gäller de kortare dikterna, som var och en bygger på ett mer eller mindre fyndigt infall, är det inte lika säkert att de alltid håller att återvända till. När duet i en dikt säger sig ha ett hjärta av sten och jaget hakar på och säger sig ha ett likadant, för att sedan dra slutsatsen att det inte kommer att göra ont när dessa hjärtan slår mot varandra, utan att det istället ”kommer att gnistra”, är man bra nära en poetiskt ofruktbar vits.

Men vid en uppläsning kan sådant vara mer hållbart, eftersom det strax följs av något nytt och dessutom blir en del av ett framträdande. Naturligtvis är det omöjligt att i en recension citera Luthanders poesi på ett rättvisande sätt. Två- och tresidiga dikter som ”Kärleksdrycken” eller ”Flickan från Tjetjenien” behöver sitt utrymme för att utveckla hela sin rondör och atmosfär.

Något av långdikternas komplikation finns dock i ”Hotell ’Moskva’”, som karakteristiskt nog är en av de relativt få dikter som inte självklart vinner på att läsas upp. Sinnesglädjen och erotiken – viktiga inslag i Luthanders poesi – tvinnas här lekfullt samman utan att dikten blir övertydlig:

Den unge pianisten

broderar min kvällsklänning

på pianot

och jag vet att nedräkningen

har börjat

Myrorna från notpappret

tar mig mot den

söta döden