Vad har Elvis Presley, countryartisten George Jones, arkitekten Zaha Hadid och den bibliska figuren Job gemensamt? Jo, de har alla en plats i Niclas Nilssons andra poesibok ”Love me tender”. Vad som förenar dem här, i Nilssons högkoncentrerade och utmanande poesi, är en mer delikat fråga. Boken är något av det mer egenartade i de senaste årens svenska poesiskörd.

En sorts huvudroll, om än i dunkel skepnad, spelar den amerikanske rockikonen. Boken inleds med platsangivelsen ”(International Hotel)”, hotellet i Las Vegas där Elvis i början av 70-talet gav en lång serie framgångsrika konserter. Och den fortsätter:

Minnet av ljus tar ingen plats

Jag brinner upp inifrån /…/

Jag kände på mig att ljuset var mycket verkligt

Jag började få en känsla av stundens djupa allvar

Jag hörde Elvis fråga boken var den befann sig

Föreställ dig ljuset som tränger in i och uppfyller hans kropp

Mycket tydligare än så framträder inte Elvis i boken. Istället är han subtilt närvarande i form av ljusmetaforen. En större del av läsningen ägnas åt att försöka få fatt på diktjaget. Genom bokens fem självständiga delar är det en otvetydig men högst ombytlig mittpunkt.

I den andra delen talar diktjaget plötsligt direkt som George Jones. Samma år som Elvis började sin konsertserie på International Hotel inledde den gravt alkoholiserade sångaren ett kort och stormigt äktenskap med sångerskan Tammy Wynette, ur vilket Nilssons plockar biografiskt stoff. ”Tammy, ta mig till ditt mörkaste rum. / Allt är omöjligt. / Lyset vandrar på vägen till en användbar historia / Jag föddes i Saratoga med bruten arm”.

I den tredje delen blir jaget istället bibliskt: ”Här är jag. Jag är ostrafflig och oförvitlig. Jag är redlig och redlig. Varför ska jag utstå denna prövning.” Jobs tålmodiga röst ges en språkligt prövande kostym. I den fjärde befinner vi oss istället i en bil på väg genom Uppland; Albertus Pictors ”dansande bönder” viner förbi, i ett avsnitt där kropp, byggnader och arkitektur får en framskjuten position.

Greppet är så påtagligt att jag-förskjutningarna framstår som bokens vägledande princip. När Jones talar är det titeln på hans album ”I am what I am” som ger material till identitetsspelet: ”Är jag vad ’jag’ är eller är ’jag’ vad jag är”. Med Jobs röst ges den mångbottnade subjektiviteten i stället kristna förtecken: ”Jag är du och går havande med olycka och bedrövelse”; ”Jag söker dig och du är jag”. Slutavsnittet är ett finstämt, lyriskt prövande mellan ett namnlöst jag och ett du.

I den nutida amerikanska poesi som Niclas Nilsson är bevandrad i som översättare, är subjektet i dikten oftare en produkt av skrivandet som praktik än en fast punkt varifrån texten talar. Så är även jaget i ”Love me tender” funtat, som ”ett epicentrum av agendor”. De faktiska personer som befolkar boken är ”tomma ansikten” som flödar in eller ut ur detta kluvna, skrivande jag – ”Jag menar vad de säger”. En av de mer associationsrika passagerna talar självbespeglande om ”en koherens mellan svarta fläckar/ som får hela mörkret att tala”.

Vad dikten vill synliggöra, om något mer än detta spel, är svårare att greppa. En kreativ läsare lockas till att dra linjer mellan det gudomligt utvidgade subjektet och diktjagets identifikation med populärkulturella ikoner, mellan Jobs klagan och amerikanska gospels, mellan Höga visans bibliska (citeras ”jag är sjuk av kärlek”) och popsångens affekterade språk, som i titeln. Men nycklarna till sådana breda läsningar fördunklas under läsningens gång.

Säkert är de heller inte något Niclas Nilsson avsett. Här handlar det om att skapa ett intressant textobjekt, konstellationer av ”fertila fakta” som kan befruktas av läsaren. I första halvan ger det ett mångfaldigt intryck, och någon ointressant poesi är knappast heller ”Love me tender” som helhet. Men boken gör sig mindre angelägen när så få linjer mellan de olika textavsnitten skrivs fram i de bärande avsnitt där abstraktionsgraden nu istället ökar.