Vid sidan av Runeberg förbleknar det mesta av den finlandssvenska litteraturen under 1800-talet. Den enda som kan mäta sig med honom vad gäller popularitet och inflytande, om än ej i djup och originalitet, är Zacharias Topelius (1818–98). Hans mångsidighet är stor, hans produktivitet likaså. Den i Walter Scotts anda skrivna romansviten ”Fältskärns berättelser” gav honom många läsare, han blev hela det svenska språkområdets främsta sagoberättare och han blev en älskad poet.
Topelius läsekrets har krympt med tiden, men en och annan saga och en handfull dikter med ”Vintergatan” i toppen finner ännu läsare. Några av dikterna har i tonsatt form levt vidare hos generationer körsångare, som ”En sommardag i Kangasala” (”Jag gungar i högsta grenen”) och ”Under rönn och syren” (”Blommande sköna dalar”) i sviten ”Sylvias visor”.
Topelius var flyhänt och hans arbetskapacitet enastående. Med produktiviteten följde en avsevärd ojämnhet, framför allt i lyriken. En inblick i hur författaren själv hanterade sin något impulsiva inspiration och dess poetiska resultat får man i det första bandet av hans ”Skrifter”, som utkom i höstas och omfattar de tre samlingarna ”Ljungblommor” I–III (1845, 1850 och 1854) samt de tjugo nya dikter som tillkommit i urvalet ”Sånger” I (1860). Volymen är redigerad av Carola Herberts, som står för de fylliga textkommentarerna, under medverkan av Clas Zilliacus, som har skrivit en lysande inledning.
Topelius ”Skrifter” ges ut såväl i tryck som digitalt, och fylligast i den digitala utgåvan, www. topelius.fi, som utöver de planerade 14 delarna i 23 volymer kommer att innehålla ytterligare 12 delar. Även de delar som kommer i tryck innehåller mer material i sin digitala version. Man kan kanske undra vad den fromme och romantiske lyrikern, sagodiktaren och historieprofessorn skulle ha gillat ett sådant arrangemang, men sannolikt skulle han ha tyckt om det.
Han var också en flitig journalist med öppen blick för vad som skedde i tiden. Han uppskattade moderniteter, och inte minst det främsta uttrycket för sin tids teknologi: järnvägen. Varför skulle han inte också ha sett den digitala revolutionen som ett gudaingivet framsteg för mänskligheten?
Av de 160 dikterna i ”Ljungblommor” I–III räddades 84 in i urvalet, och då ofta med textändringar av olika slag. Mellan manus och tryckt text kan ändringarna vara avsevärda, detta i all synnerhet som Topelius uppenbarligen gärna bläddrade bland sina gamla dikter inför utgivningen av en ny diktsamling. Versifikatoriskt är han genomgående skicklig och ofta påfallande fri och varierad, men nog går åtskilligt på mer eller mindre from tomgång av det som han sedan inte heller fann värt att trycka om.
Men när han är som bäst är han briljant – som i de nämnda Sylviavisorna eller i det patriotiska praktstycket ”Islossningen i Uleå elf” i den tredje samlingen ”Ljungblommor”, en dikt som kommenteras av Zilliacus i inledningen. I dikten, en av många vattendikter i Topelius produktion, blir den levande och iakttagna naturbilden ett uttryck för patriotisk kraft utan den abstrakta blodlöshet eller konventionella bombasm som ofta präglar fosterländsk diktning:
Då – i stunden af stum förfäran
Dånar isen med åskors knall,
Och den dignande isen bågnar,
Brakar, brister för flodens svall.
Topelius sätt att hantera naturen i sina dikter är värt ett eget kapitel. För den som, med Zilliacus ord, ”är villig att se Topelius lyrik som ett regelverk för sig”, får de bästa av hans naturdikter en fristående, närmast mytisk kraft som gör att man accepterar bilderna som sådana utan att fundera över deras förebilder ute i terrängen.
Geografi och topografi intresserade honom, som man också ser i texten till det tolfte bandet i ”Skrifter”, ”Finland framställdt i teckningar”, som just har utkommit. Verket gavs ut häftesvis 1845–52 med inalles 120 litografier efter teckningar av inhemska konstnärer och med huvudsaklig text av Topelius. Det utgör en föregångare till ett par av hans läroböcker, varav den mest kända är ”Boken om vårt land” (1875).
Förebilder till planschverk av det här slaget fanns i Sverige och Norge, och i Finland hade en samling ”Finska vuer”, tecknade och litograferade av P A Kruskopf, utkommit 1837. Kruskopf blev sedan en av tecknarna i ”Finland framställdt i teckningar”, där annars svenskfödde Johan Knutson var den flitigaste bidragsgivaren.
Text och bild kom från början i otakt. I stället för att följa den ursprungliga planen att skriva en serie texter till bilderna började Topelius med en omfångsrik allmän beskrivning av Finlands historia och geografi, inklusive referat av en del gamla sagor, vilket fick till följd att det sista häftet 1852 kom att innehålla 136 sidor text, sedan själva bildsviten avslutats två år tidigare.
De rena bildkommentarerna, som följer varje landskapsbeskrivning, är ibland inte heller riktigt i fas med bilderna, som när Topelius klagar över att tecknaren, i det fallet Johan Knutson, då det gäller Wasa inte har ”lyckats välja den bästa synpunkten”, eller när han misslynt konstaterar att av P A Kruskopfs bild från Pungaharju ”får man nästan intet begrepp om denna den skönaste och mest storartade af alla Finlands skärgårdsvyer”.
Ett problem för den nutida läsaren är att planscherna inte är numrerade, vilket mycket lätt hade kunnat åtgärdas. Det hade då blivit betydligt smidigare att bläddra mellan Topelius bildkommentarer, planscherna och Petja Hovinheimos mycket detaljerade katalog över bildförlagorna. I ett fall, där även bildförlagan finns reproducerad, hänvisas rentav till fel plansch – kanske har bristen på numrering spelat in.
Även om texten inte har översatts till finska förrän under senare tid – däremot gjordes tidigt en egen finsk text till bildsviten – kom den syn på Finlands egenart som besjälade Topelius och som han också uttryckte i andra sammanhang att bli betydelsefull. Volymens redaktörer Jens Grandell och Rainer Knapas citerar i inledningen Matti Klinge, som framhåller hur Topelius skildring av vattenvägarna har blivit en del av en ”kunskapstradition som på ett alltför effektivt sätt inpräntades i många generationer”.
De av romantikens landskapsuppfattning präglade bilderna har naturligt nog haft en mer omedelbar genomslagskraft än texten. Resultatet har blivit, med utgivarnas ord, en kombination av ”en torr och noggrann återgivning av existerande byggnader och konkreta sevärdheter med en friare återgivning av natur och landskap”. Det vilda eller det idylliska understryks, beroende på vilket landskap man befinner sig i; kombinationer förekommer också. Teckningarna omvandlades till litografier i Dresden och litograferna hade i allmänhet fria händer med molnformationer och staffagefigurer; de kunde även bättra på växtligheten.
Verket fick mycket riktigt viss kritik för att bilderna inte stämde överens med verkligheten. Någon fotografisk återgivning var ju heller inte åsyftad. Utgivarna hänvisar till en i tiden aktuell syn på konstnären som innebar att denne ”inte skulle imitera naturen utan beskriva och tolka den, för att stimulera betraktarens öga och känsla”.
Själv kan Topelius ibland sägas göra något liknande som poet, och då bland annat när han bokstavligen anlägger sitt fågelperspektiv i den första av Sylviavisorna i den tredje samlingen ”Ljungblommor”. Sångfågeln Sylvias självpresentation, med sin oväntade mångfald och sin märkliga avvikelse från den bevingade förebilden, gör henne till en – visserligen högst annorlunda – släkting till den expressiva jaguaren i en berömd dikt av Diktonius ett halvsekel senare:
Jag är en fågel i luftens sal,
Som lyfter högt mina vingar;
Jag är en vind öfver berg och dal,
Som lätt i topparna svingar;
Jag är en våg i den klara vik;
Jag är en engel från himmelrik,
Som alla sorger betvingar.
Poesi och fågel blir ett med tanke och känsla. Versens lätta och obesvärade flykt, tillsammans med en ljus och livsbejakande religiositet, uttrycker vackert den förtröstan som trots allt präglar så mycket av Topelius gärning.
