Som sig bör är mycket på gång i Malte Perssons nya bok ”Underjorden”, hans femte bok och den första efter succén för tre år sedan med den historiska romanen ”Edelcrantz förbindelser”. För detta ”att ha mycket på gång” har han valt en passande form: sonetten. Sonetten är ju en av de mest kompakta och akustiskt fullödiga av de traditionella poetiska formerna; 14-radig med en jambisk pentameter – fem nedslag per rad – uppdelad i två strofer om fyra respektive tre rader, och med slutrim som följer i huvudsak ett av tre flätningsmönster.
Att poesin inte längre marscherar i takt – att trumslagaren ignoreras – är något vi betalar ett högt pris för, enligt litteraturvetaren Jerome McGann. Men det är förstås också möjligt att se det från den andra sidan, som den modernistiske poeten Gunnar Björling gjorde. I sin ungdom favoriserade han sonettformen, men tog senare ett kluvet avsked i en ofta citerad sonett som avslutas med orden: ”Du vet, du vill ett ord, ett ljud och sång, / men jag blir mer beträngd och mera dum, / och jord blir fast och hel, men den blir vrång.”
Beträngd tycks åtminstone Malte Persson inte vara i sina 60 tunnelbanesonetter. Om ”jord” däremot blir ”fast och hel, men ... vrång” är en svårare fråga. Och här var det uttryckligen fråga om ”underjord”. Miljön är alltså Stockholms tunnelbana, och från första sidan har vi att göra med tydligt sedda situationer:
Jag ser duvan fly upp genom luftdraget
och flaxa i panik strax över pappan,
stelt böjd över barnvagnen i rulltrappan
men värmd av färgerna för fotbollslaget.
Det är ett ”manligt” grundpredikament: ett iakttagande, isolerat jag som försöker komma tillrätta med något som förefaller vara en främmande omvärld. Det slår en att Persson i dessa dikter framstår som något av en svensk T S Eliot, en som för ett samtal med sina stora föregångare – Ezra Pound, Rilke, Dante, Petrarca – vars verser han också samplar, och blandar med alldagliga trivialiteter på ett något självironiskt styvt och boksynt men samtidigt ofta provokativt sätt.
Samtidigt är detta kanske en skenbild; Persson befinner sig bortom det hologram han frammanar, och skrockar måhända belåtet åt den som tar denna bild för verklighet och (ännu värre) identifierar sig. Där Eliot är ironisk är Persson metaironisk – han varken bejakar eller förnekar, han mest bara samplar loopar: ”... ett envist samplat rykte repeterat / i denna loopsång som jag övertagit / från skilda håll och cyniskt sammanslagit / med annat lösryckt, knyckt och kopierat”.
Motiven är mångahanda, men här finns ett slående, mera övergripande spår, det om ”sången” – vad är den, finns den? ”Den store Pan är död, står det i DN, / och Pythian har tystad slutat sia. / Om någon ändå tror på sången – ve den!”
Det handlar om den moderna musiklösheten – sången har inte längre någon spontan, omedelbar plats (utom kanske på fotbollsarenan), vi är ”unika själar i en solipsistisk mobb” (med var sina ”svarta lurar”) medan sångens själ – liksom språkets – är kollektiv och spontan.
Boken är liten till formatet, som om den vore avsedd för kavajfickan eller lilla handväskan, och den lämpar sig väl för läsning under färden till jobbet, inte minst för att den handlar om denna färd. ”I dessa slutna rum bland slumpvis valda / resenärer uppstår snabbt antipatier, / skräck, undran, sexuella fantasier”.
Här finns mycket att begrunda för många resor; sätt dig och skandera, granska de (oftast) kvinnliga rimmen, dryfta de existentiella spörsmålen eller den antikt präglade symboliken. Träd in, skärma av dig; du kommer inte att bli besviken.
