Långt tillbaka i tiden, i ett samhälle mer öppet socialt skiktat än vårt, beställde förmöget folk dikter för att fira stora dagar som bröllop, födelsedagar och begravningar. Mången poet försörjde sig på sådana tillfällesdikter. Sysslan var inte alltid riskfri – 1600-talsskalden Lasse Lucidor råkade in i en rättsprocess sedan brudgummen tagit illa upp för några formuleringar i en bröllopsdikt.

Exemplet Lucidor ger en liten aning om hur poeten betraktades som en verstillverkare snarare än en skapande konstnär. Men också sedan konstnärlig originalitet blivit något eftersträvansvärt med den nya syn på diktaren som växte fram under den senare hälften av 1700-talet, fanns tillfällesdikten kvar. När det gällde privatlivets festligheter uppstod skaldandet på sikt kanske snarare inom den egna kretsen än med hjälp av någon anlitad poet, men i mer officiella sammanhang hade tillfällesdikten flitiga utövare. Och den var inte alltid beställningsdikt – alltmer skrevs den på eget initiativ, av ingivelse eller plikt. Redan Lucidors fatala bröllopsdikt var ett försök av skalden att hålla sig framme, och inte resultatet av en beställning.

Ännu kring förra sekelskiftet kunde en poetisk ämbetsman som Carl David af Wirsén fylla ett par av sina diktsamlingar till en tredjedel med tillfällespoesi, både beställd och obeställd. Och inspirationen kan genomsyra också tillfällespoesin: ”Gustaf Frödings jordafärd” hör till Heidenstams allra bästa dikter.

I takt med att inspirationen ensam, utan samspel med yttre förfrågningar eller poetisk plikt, har kommit att betraktas som den väsentliga drivkraften för poeten har också mycket, om också inte allt, av beställnings- och tillfällespoesin försvunnit. Med ”Prologer”, Fib:s Lyrikklubbs Årsbok 1971 (tryckt 1970), som bestod av en samling sådana, skrivna av Birger Norman och Stig Sjödin på beställning till olika evenemang, ville redaktören Stig Carlson fästa uppmärksamheten vid denna i folkrörelsesammanhang då ännu mycket levande typ av poesi. Här finner man till exempel prologer till Svenska Frisörarbetarförbundets jubileumskongress 1967 (Norman) och Svenska Vägarbetareförbundets kongress 1964 (Sjödin).

Beställningsdikten kan också tillfälligtvis uppträda i nya och oväntade sammanhang, som i antologin ”Även skuggor har liv. Svenska poeter skriver till romerska skalder” (1998), där 25 svenska poeter har låtit sig inspireras av det romerska arvet på beställning.

Till de äldsta typerna av beställnings- och annan officiell poesi hör den som har utvecklats i akademiska sammanhang och som gav poeterna anledning att mer eller mindre lyckosamt sadla pegasen. Som bäst blev resultatet odödligt, som i Tegnérs ”Epilog vid magisterpromotionen i Lund 1820” eller Rydbergs ”Kantat vid jubelfestpromotionen i Uppsala den 6 september 1877”. Troligen har den akademiska festdikten idag få utövare – åtminstone lär det inte vara många som skulle vilja vidarebefordra sådana alster till en större publik.

En som därvidlag har känt sig oförhindrad är finlandssvensken Lars Huldén , pensionerad professor i nordisk filologi vid Helsingfors universitet. Under nära fem decennier har han med förunderlig lätthet ”skrivit dikter och visor för festligheter och samkväm inom universitet, högskolor och lärda samfund samt vid vetenskapliga symposier och konferenser”, som det står i baksidestexten till hans digra samling Akademiska dikter och visor som Svenska litteratursällskapet i Finland har givit ut. Ungefär en tredjedel av materialet har ingått i Huldéns tidigare diktsamlingar.

”De flesta moderna poeter undviker att skriva på sådana villkor”, säger han apropå detta att skriva på beställning. ”De spontana poetiska idéerna värderas högt, också av mig. Mina diktsamlingar innehåller i huvudsak sådan fri poesi. Men det har gett mig mycket att träda in i den akademiska diktens långa tradition.” Senare i förordet lägger han till: ”Men jag kan försäkra att jag har gjort allt jag har kunnat för att bryta det traditionella i traditionen.”

Själva traditionen orienterar han sin läsare om i inledningen, som helt enkelt är ett något putsat föredrag i ämnet från 1990. Att han har en lång rad kolleger i ryggen från 1600-talet och framåt vid sitt universitet i Helsingfors visar han i sin citatrika genomgång, där han också med särskild uppskattning dröjer vid en och annan som har varit mindre traditionell än flertalet.

Själv är han som akademisk festpoet ett slags egensinnig kameleont, som suveränt lånar form och ton där han behöver och som smidigt anpassar sig till praktiskt taget vilken stil som helst – från yppig och storslagen hexameterpoesi till kortfattad och felstavad e-postprosa. Allt är alltså inte heller på vers – här finns också kortprosa och aforismer.

Liksom sina föregångare Tegnér och Rydberg försöker han på ett personligt sätt göra så mycket som möjligt av givna förväntningar, men till skillnad från dem bryter han på olika sätt dessa förväntningar och distanserar sig så som bara den kan göra som känner stilen och maneren utan och innan. ”Lea och lessamma / fornyrdislag” kan han utbrista i den sista av 21 strofer i en födelsedagshyllning på just detta versmått och han kan ogenerat rimma ”bussen” på ”emeritussen” i en dikt vid en professors pensionering.

Som gemensam för forskning och diktning ser han intuitionen – forskaren måste pröva sina idéer, diktaren överlämnar prövningen åt läsarna. I båda fallen finns också ett inslag av lek, utan vilket inget skapande över huvud taget kan komma till stånd – ”Att få forska är att som vuxen få leka” skriver han i en bordsvisa till en disputationsmiddag. Den grundinställningen gör att Huldén både är oakademisk och med på de akademiska noterna med samma förtjusning. Han gläds åt forskningen, diktningen, ett gott bord, gott sällskap – dikterna utstrålar trivsel i de akademiska miljöer där han rör sig.

Men trots trivseln har den professorlige poeten en skärva i sitt godlynta öga. Formuleringarna får ibland en lågmäld skärpa, som i följande aforism: ”De var rena i själen som träd, och kvävde aningslöst varandra.” Den vänliga ironi med plötsliga avgrunder som läsaren kan finna i vad Huldén kallar sin fria poesi finns också i hans bästa tillfällesdiktning.

En av höjdpunkterna hittar man i den dikt eller diktsvit han skrev då han själv gick i pension och avtackades vid en middag på en kinesisk restaurang, vilket gav den självklara impulsen att denna gång efterlikna kinesisk poesi:

Två mästare råkade i dispyt om

hur gammalt trädet var i vars skugga de satt.

De löste sin tvist på klassiskt vis

genom att låta hugga ner trädet.

Det visade sig när årsringarna räknades

att den ene hade kommit sanningen något närmare

än den andre.

I de fylliga kommentarerna får man reda på en del om bakgrund och tillkomst – den rutinerade festpoeten har ibland tvingats arbeta under tidspress. Vid ett tillfälle tyckte han att beställaren ”var lite sent ute, men beslöt just därför att inte välja den enklaste lösningen av uppdraget”. Det händer väl att lösningarna blir, om inte enkla, så dock dugliga framför allt för stunden. Somligt är alltså både privat och en smula lättviktigt, men också de många bordsvisorna och versifierade skåltalen är utformade med en uppfinningsrikedom som även den utomstående läsaren kan ha nöje av. Den digra volymen har för övrigt inte tillkommit ”i främsta rummet för de poetiska kvaliteternas skull”, säger han, ”utan för att den illustrerar en numera lite udda kulturell verksamhet som har sitt sällskapliga behag och kan knytas till en lång tradition”. Man kan nog föreställa sig att denna tradition ingenstans i det svenska språkområdet är så livaktig som i det svenskspråkiga Finland – och man kan undra om inte Lars Huldén i själva verket är praktiskt taget ensam utövare av denna udda konst idag.