Aha, tänker man genast, Linus Gårdfeldts andra bok måste ha med Gustaf Frödings märkliga dikt att göra, den som vanligen antologiseras med titeln ”Gråbergssång”. Det är en liten märklig rimmad dikt som till sin utformning ter sig förmodernistisk i och med att den samtidigt som den handlar om ett gammal grått berg, ett urberg, i sin grafiska utformning också kan sägas likna ett högt och spetsigt berg.

”Gråbärgsång” är originaltiteln på Frödings dikt. Den ingår i en svit av vad Fröding själv kallade ”Nedanförmänskliga visor”, i vilka poeten inom ramen för ett extremt avskalat formspråk vill uttrycka olika djurs, växters och naturfenomens innersta väsen. En textkritisk utgåva av denna diktsvit ingår i Svenska vitterhetssamfundets ”Dikter från hospitalet”. Dikten lyder i sin helhet:

”Stå / grå / stå / grå / stå / grå, / stå / grå / stå / grå-å-å-å / Så är gråbärgs gråa sång / Lå-å-å-å-å-å-å-å-ång.”


Egentligen är det titeln på Gårdfeldts nya bok, ”Gråbergsång”, som direkt skickar iväg läsarens associationer till Frödings dikt. Snart står det emellertid klart att gråberget i Gårdfeldts ytterst lakoniska prosastycken är en gemensam symbol för två saker. I yttre mening är gråberget den betongtrista stad som omger det ”jag” som figurerar i prosanotiserna; i inre mening representerar det uppenbarligen ett depressivt tillstånd. Som symbol är alltså Gårdfeldts gråberg ett slags dubbelexponering.

Frödings gråberg lockar inte lika tydligt till någon så kallad ”själsöversättning” av gängse snitt, även om det har funnits kommentatorer som i den tror sig ha kunnat ana ett slags beskrivning av mentalpatientens långa och grå depression, tung som ett berg. Men en sådan själsöversättning är enklare att se hos Linus Gårdfeldt.


Att man också kan börja fundera på Gårdfeldts båda böcker från ikonisk synpunkt har att göra med att de är så extremt kortfattade. Hans första bok ”Men golvet har ingen mun” består av dikter, vanligen på fyra rader. Det sammanlagda antalet rader är 109.

Det är inte mycket. ”Gråbergsång” består av mycket korta noteringar på prosa. Sammanlagt innehåller denna bok 149 rader. Dessa är utspridda på 78 sidor. Det ger i snitt mindre än två rader prosa per sida.

Varför då denna extrema ordknapphet? Det kan betyda att ordknappheten i sig har ett budskap. Detta kan nog i så fall vara att förmedla ett främlingskap inför den moderna stad som omger texternas ständigt hotade eller undflyende ”jag”: ”Jag rör mig hela tiden bort från mig själv. Sitter vid skogsbrynet och bryter mig själv till kvistar.” Vi har att göra med en jagupplösning som lånar drag från den klassiska folksagan. Detta ”jag” börjar umgås med ”troll”. Trollen dansar och lockar med sig den ångestridna människan in i ett berg. Inuti detta berg sitter författaren och skriver. Sådant är scenariot: ”Runtomkring mig är mörker. Jag skriver rakt ut i mörkret.”


Den extrema ordknappheten utgör en signal om att författaren är ute efter att formulera erfarenheter som inte går att formulera, i varje fall inte enligt hans egen mening. ”Allt jag andas sammanblandas”, klagar han i en mening.

Hans minimalistiska projekt väcker vissa omedelbara associationer till Frödings ”Nedanförmänskliga visor”, även om de naturligtvis är långt ifrån lika originella (eller ens ter sig lika moderna). Mer ändå påminner de nog om den koncisa poesin i Niklas Rådströms debutbok från 1975, ”Med tystnad närbesläktade dikter”, dikter som Rådström skrev innan han snart hissade större ”ordsegel”, för att nu låna en berömd Rilke-glosa.

Omsider har kanske även Linus Gårdfeldt mer att säga.