Den amerikanska journalisten Susan Maushart gifte sig för längesen med en präst från Australien, men då hans intressen var blott golf, tennis och portvin av äldre årgång, medan hon var ”en feministisk intellektuell med särskild talang för kedjerökning”, stod det inte på förrän hon var frånskild. Med tre barn. Bosatt i Perth. Världens ände.
Staden ligger inte bara avsides, den är också trist på det där lantliga sättet (inget nattliv utom för pungdjur), vilket bidrog till att barnen i tonåren i stället bosatte sig på nätet. Deras rum förvandlades till ett nöjesfält av idel datorer och annan elektronik, allt understött av ett kraftfullt bredband passande för onlinespel och illegal nedladdning.
Maushart beskriver dem som ”digitala infödingar” och sig själv som invandrare, fastän också hon lyckas bli beroende av sin bärbara dator, sin Ipod, Iphone och så vidare. Detta är helt enkelt en modern familj, där ungdomarna anger tonen. Säger de sig behöva monstruösa speldatorer ”för skolarbetet” anar den goda moderna visserligen en lögn, men hon låter dem hållas.
Dock når allting en gräns. Barnen påstår att de visst kan plugga samtidigt som de lyssnar på musik, ser på film, skickar sms och chattar med sex olika personer, att deras hjärnor är anpassade för det, men Maushart misstänker med stöd av hjärnforskning att så inte är fallet. Hon bestämmer sig för en digital avgiftning. Ett halvår utan elektronik, punkt.
Om denna långa vandring genom det analoga livets råa vildmark handlar hennes bok ”Nedkopplad”, en underhållande skildring av ett experiment som väl de flesta föräldrar känt sig lockade att genomföra. Inga datorer, inga mobiler, ingen tv, ingen Ipod. Gränsen går vid sladdtelefon och kassettbandspelare. Barnen ylar om tortyr.
Och det är det naturligtvis också. Abstinensen är till en början svår; den som lever mer på nätet än i den gamla vanliga verkligheten är till synes räddningslöst förlorad utan uppkoppling, bara borta, och då hjälper föga påminnelser om att Henry David Thoreau minsann trivdes finemang i ett brädskjul i skogen. Ändå är det han som blir projektets andlige ledare.
Alla anpassar sig förvånansvärt fort. Den 15-årige sonen, som dittills ägnat sin mesta tid åt smaklösa dataspel och sällan läst mer än Mad och baksidestexten på müslipaket, börjar plötsligt spela saxofon och är snart i färd med att plöja Murakamis verk. Även döttrarna genomgår motsvarande förvandlig. De klagar, givetvis, men överlever, och begreppet vänskap får en helt ny innebörd när ingen längre kan ”frienda” på facebook. De börjar till och med äta middag tillsammans.
Som sagt, ”Nedkopplad” är en rolig bok. Eftersom författaren själv är torsk på elektronik lyckas hon genomföra familjens informationsfasta med ett stort mått av självironi och en stundtals glimrande humor. Det fina är att hon samtidigt berättar något centralt om vår egen tid, något djupt oroväckande.
Thoreau må ha varit en tomte på många vis, men som förebild lever han än, kanske för att han faktiskt lämnade skogen till sist. Också ensamma mamman i Perth återvänder till den digitala civilisationen med sina barn, men ett halvår är ändå ett halvår. De har alla lärt sig något, om livet.
