Ramberättelsen är berörande. Sonen till huvudpersonen Svenne är just på väg att bli ordentligt vuxen med jobb och sambo då livet förändras av en slump. Den unge mannen råkar köra över ett barn som sprungit ut framför hans bil. Barnet dör. Det tillhörde en flyktingfamilj. Eftersom alkotestet är positivt döms han till fängelse. Och som för att hantera den outhärdliga skulden börjar han anamma de invandrarhatiska attityder han möter bland internerna.
Hans föräldrars vånda, den vanmäktiga önskan att kunna ta sitt barns olycka på sig, beskrivs i korta kapitel som inramar och interfolierar huvudberättelsen. De partierna av boken lever, den vardagliga tragiken ger dem nerv.
Huvuddelen av romanen utgörs dock av en kronologisk livsberättelse. Skildringen går från 50-talet till nu, med många tidsdetaljer inprickade. Ledmotivet är längtan efter något annat och bättre. Svennes far lämnar arbetarklassen och startar fotobutik, själv börjar han jobba som reklamskribent och blir ihop med en SSU-tjej som gör politisk karriär innan han överger henne för en förskollärare. Samhällsomvandlingen speglas i de enskilda ödena: detta är en av många svennar i samtiden.
Det triviala kan visst vara fascinerande, men här fungerar det inte, huvudpersonen blir inte intressant annat än i samband med katastrofen. Ett tag var jag faktiskt nära att ge upp läsningen men fastnade plötsligt för en originell liknelse. Svenne och hans sambo pratar på hemväg från hennes första maj-tal om cynismen inom partiet, småfiffel med traktamenten och väntjänster. Hon säger: ”Om du accepterar dig själv och andra som bristfälliga och en aning korrumperade så kan du också vara långvarigt lojal. Som att hålen i en banderoll gör det lättare att hålla den högt också när det blåser.”
Vilken kul bild! tänker den som har sett banderoller med och utan perforering. Men vid närmare eftertanke… Var den där liknelsen egentligen så fyndig? Fungerar idealitet smidigare med en tillsats av solkighet och korruption? Eller är det trovärdigt att en person som vigt sitt liv åt politiskt arbete hävdar det? Är det alls en rimlig replik?
Det största problemet med denna bok är just att dialogen är så konstruerad, så ickenaturlig. Alla personerna tycks leverera repliker i en teaterpjäs. Jag menar förstås inte att romandialog borde låta som bandad verklighet. Men här uppstår en olycklig spänning mellan det realistiska berättandet och människornas osannolika sätt att prata.
Att boken har många korrekturfel och redigeringsmissar gör läsaren ännu ledsnare.
