Förtvivlan och ljus kämpar om herraväldet i Alberto Bevilacquas poetiska sorgearbete ”Du som lyssnar på mig. Dikter till en mor”. När jag läst färdigt boken och lämnar den en dag i fred märker jag hur ljus och förtvivlan blir allt svårare att skilja åt. Och på något sätt får det dikterna att växa, därtill deras ämne att träda tillbaka.
Bevilacqua, som föddes i Parma 1934 och i sitt hemland är hyllad romanförfattare och filmare såväl som poet, har alltså skrivit dikter till och om sin mor och därmed om sig själv som son. Ett universellt ämne som kan tyckas särskilt nära till hands i en katolsk kontext med dess Mariakult. Dock är Bevilacqua i första hand privat och det religiösa finns där mest som en miljö, ett referenssystem som aldrig pockar på någon konfession.
Dessa dikter är fulla av rörelse på gränsen till det rastlösa, myllrande men tematiskt betvingade, dock med ett bildspråk som är i ymnigaste laget. Omskrivningen och resonemanget snarare än konkretionen är Bevilacquas modus och ibland är det svårt att hänga med, eller rättare sagt att känna med.
Något ligger kanhända i försvenskningen; ordval och syntax medför ibland en viss omständlighet. Men i stort har Julian Birbrajer lyckats följa Bevilacquas vändningar väl och framför allt finns en ton som fungerar nästan hela tiden. Det är ett mäktigt arbete att tolka sig igenom.
Ljus och förtvivlan, som sagt, ”den gåtfulla hängivenheten hos en plåga” för att citera poeten. Det övergripande motivet för Bevilacqua har varit att fylla upp tomrummet efter modern, strö ord i den passage där hon försvunnit och genom erinringen samla ihop hennes liv, för att däri på en gång begripa hennes död och visa henne den fulla kärleken. Inte minst handlar denna poesi om att reda ut kärleken, den som inneburit ”att inte veta vem som / famlar i blindo”, att sonen blivit sin moders förälder. Man kunde kalla Bevilacquas diktsvit en omvänd piéta.
Uppgiften tolererar inga utelämnanden, snarare har det gällt att gå i dialog med modern om det innersta, trots att hon är borta – tack vare att hon är det; ”duett för en stämma” är Bevilacquas egen benämning på sviten, och det är en duett där den åldrande moderns kroppsliga och psykiska förfall (hon satt på sinnessjukhus en tid) korsas med bekännelser, minnesskärvor och fantasier.
En gripande dikt handlar om hur poeten ber om hjälp för att finna några borttappade anteckningar – att så att säga finna den egentliga dikten inuti den vi läser. En envist återkommande scen är den skrubb där sonen en gång, trots faderns försiktighet, koncipierades.
Det finns en oidipal underton här och var, ibland mer än underton, men kanske bör man inte tyda till exempel ett ord som älskarinna bokstavligt. I alla händelser infinner sig under läsandet strax en mättnad vid moderstemat.
Då börjar man istället läsa dikterna som riktade dels till existensens mysterium i allmänhet, dels till diktens eget vara, dess självbespegling som inte desto mindre uttrycker förundran inför sin egen utsträckning, ända ut till mig som läser. Titelns ”du som lyssnar” är förstås också den som öppnar boken. Så återtas den omvända pietán: läsaren tar hand om dikten.
