Till det man inte skall säga åt en författare hör: ”Vilken trevlig människa du är! Vad synd att dina böcker inte är så bra!” Franz Kafka hade många bekymmer, men just den komplimangen slapp han förmodligen höra. Och med goda skäl: Kafka var, av allt att döma, ingen trevlig människa. Hans femåriga tortyr per korrespondens av fästmön Felice Bauer är välkänd och för sin familj var han knappast någon tillgång. ”Att föra samtal tråkar ut mig, att gå på visiter tråkar ut mig, mina släktingars sorger och glädjeämnen tråkar ut mig ända in i själen”, skrev han i sin dagbok. Och i ett brev till Bauer heter det: ”Jag har inga litterära intressen utan består helt av litteratur, jag är inte och kan inte vara något annat.”

I sin nya bok Gemenskapen har sina demoner och ensamheten sina. Essäer om Franz Kafka ställer frågan, om Kafkas monomana läggning och brist på inlevelse i omvärlden berodde på att han led av Aspergers syndrom. Essän är på många sätt typisk för Kafkaöversättaren Blomqvists sympatiska sätt att gå till väga. Hans kännedom om Kafkas verk och om sekundärlitteraturen om det är överväldigande och låter honom plocka fram och mödolöst pussla ihop relevanta textstycken. I detta speciella fall har han dessutom en annan kompetens: han arbetar som lärare för ungdomar med Asperger. Slutsatsen av hans undersökning är ändå att frågan inte entydigt kan besvaras, men att det inte kan uteslutas att Kafka var en Aspergerperson. I stället för komma med säkra påståenden ställer Blomqvist frågan vad en vetskap av detta slag tillför vår Kafkaförståelse: ”Förminskar eller förstorar det honom? Ser vi annorlunda på honom? Blir han intressantare, märkligare och mer imponerande?”

Det är en fråga med större räckvidd än detta enskilda problem. Kunskaperna om Kafkas liv är vid det här laget enorma. Man kan få det intrycket att varje en timme av hans tillvaro, liksom den tillfälligaste av hans vistelseorter eller den mest flyktiga av hans utsagor har dokumenterats och tolkats gång på gång. Och där fakta saknas kommer spekulationerna in. Kanske är det Kafkas eget litterära verk som bär skulden till detta. Dess till synes naturalistiskt detaljerade verklighetsavbildning i kombination med en objektivt distanserad berättarhållning uppfordrar läsaren till skoningslös uppmärksamhet. Möjligen är det en hållning som spiller över i förhållningssättet till författaren själv. Vad som då uppstår kunde ses som en parallell fiktiv värld, en biografisk artefakt med den undflyende Kafka i centrum. Fascinerande i sig – och öppen för oändliga tolkningsmöjligheter – men högst opålitlig som förklaring till verket.

Hans Blomqvist gav för några år sedan ut en fin essäsamling som fokuserade på Kafkas litterära skapande. I ”Gemenskapen har sina demoner och ensamheten sina” står författarens biografi och tänkande i centrum. De tio essäerna handlar bland annat om sådant som relationen mellan litteratur och sexualitet i Kafkas liv, om hans tjänstemannakarriär och försök att bygga en bana som professionell författare, hans tro på demoner och hans förhållande till den på sin tid inflytelserike filosofen Franz Brentanos kunskapsteori. Blomqvist korrigerar många etablerade missuppfattningar, som att Kafka inte skulle ha varit intresserad av en litterär karriär, eller att han aldrig skulle ha förmått lämna sitt föräldrahem. En utpräglat litterär essä finns med där Blomqvist presenterar Kafkas sällan kommenterade poesi.

Blomqvists styrka är genomgående densamma som i Aspergeressän: hans ingående kännedom om texterna och hans prövande, på en gång insiktsfulla och anspråkslösa hållning. Han hänvisar ledigt och kritiskt granskande till den livliga internationella forskningen, visar på orimliga eller för snabbt dragna slutsatser och begränsar sig till att endast presentera problemen om de ter sig olösliga. Som orienteringshjälp inom forskningen är hans bok till stor hjälp för Kafkaläsarna.

Till det mest fascinerande i boken hör essän om demonerna: trodde Kafka verkligen helt bokstavligt att världen styrdes av en hoper onda och goda demoner som människan hade att kämpa med? Ibland verkar det så – och när det gäller att förstå vad det innebär ställs verkligen den rationellt inlevande tolkningningsförmågan på prov. Samtidigt blir den en nyttig påminnelse om tolkningens begränsningar: att Kafkas Kafka innerst inne förblir obegriplig är en förutsättning för den fascination hans verk fortsätter att väcka.