Foto: Illustration: Staffan Löwstedt
Det finns uttryck, uttalanden, händelser, epitet, ord och Gud vet allt som cirkulerar i språket och i det allmänna medvetandet och som synes outrotliga. Varför skall de då förhoppningsvis rotas ut? Jo, därför att de så påfallande ofta är helt osanna eller möjligen missförstådda men alltid framställs som sanna. Om sådant har nu Peter Olausson skrivit en inspirerad och inspirerande bok, Faktoider. Försanthållna osanningar, halvsanningar och missuppfattningar.
Titeln beskriver väl vad det rör sig om. Begreppet faktoid lär ha myntats av Norman Mailer och introducerades i Sverige av Martin Kylhammar. Boken bjuder för övrigt inte bara på faktoider i egentlig mening, utan också på allmän språkvetenskap som folketymologier och felaktigt uppfattade etymologier och missuppfattade översättningar (ett klassiskt exempel är Rotten Row i London, som är en folketymologi av Route de Roi), där man helt enkelt genomfört språkliga rationaliseringar för att passa det egna tungomålet. Ibland har till exempel uttryck tillskrivna kända personer en sorts inre sanning: de är inte autentiska, men säger något om den som kanske skulle kunna ha sagt det.
En närbesläktad genre är så kallade ”klintbergare”, vandringssägner uppkallade efter Bengt af Klintberg och hans fenomenala böcker i ämnet.
Nej, mina vänner, Göring osäkrade inte revolvern när han hörde ordet kultur (i själva verket var han ju, på sitt perverterade sätt, synnerligen kulturintresserad). Nej, Rick säger inte ”play it again, Sam”, i Casablanca. Nej, Holmes säger inte ”elementärt, min käre Watson”. Den blide dr Guillotin uppfann inte giljotinen. Och sade verkligen Per Ahlmark ”lycka till” vid ett famöst tillfälle? Jag har hört att han faktiskt inte gjorde det.
Missförstånd av det här slaget finns i alla språk. I franskan finns till exempel något som kallas ”le mot de Cambronne”, cambronneord, som betecknar ett stoiskt eller drastiskt avsnoppande svar. Enligt skrönan skall general Cambronne vid Waterloo, tillsammans med sina soldater omringad av engelsmännen och uppmanad att ge sig, ha yttrat: ”Det gamla gardet dör men ger sig icke.” I själva verket var repliken påhittad av en journalist. Enligt generalen själv sade han ”merde!”, alltså det mer prosaiska ”skit” eller ”fan”. Men medge att skrönan har betydligt mer äktfransk gloire i sig. Så skall det låta från en av kejsarens generaler!
Ingen av dessa faktoider finns i Olaussons bok och vi faktoidbitare har ju våra egna favoriter, eller i förekommande fall hatobjekt. Här finner vi två av mina. Marie Antoinette sade aldrig det där med bröd och kakor och Voltaire bedyrade inte att han var beredd att gå i döden för någons rätt att hysa enligt honom vederstyggliga åsikter.
Det finns emellertid mycket, mycket mer att hämta och som närmast patologisk kalenderbitare blir man förbluffad av hur seglivade så många faktoider är. Att den danske kungen Kristian II, i Sverige kallad ”tyrann”, i sitt hemland skulle ha kallats ”den gode” är något som ofta upprepas. Helt fel. I ”Cajsa Wargs kokbok” står inte alls ”man tager vad man haver”. Einstein var ingen svagpresterande skolelev. Hitler vägrade inte att hälsa på Jesse Owens i OS 1936.
Och när det gäller OS som snart är instundande passar Olausson på att avliva myter om bland annat spelens historia och om de olympiska ringarna. Och varför skulle Adam och Eva ha ätit just ett äpple, då det inte nämns i Bibeln. Och, tyvärr, Newton fick inte ett äpple i huvudet, arma förtalade frukt.
Så här håller det på och så här håller man på under 384 sidors härlig läsning. Det är lätt att bli förbluffad eller förbannad, men lika gärna road av hur korkat det kan bli. Peter Olausson har utfört ett jättearbete och plöjt ett omfattande källmaterial från uppslagsböcker, ordböcker, citatsamlingar, nätet och tidningar och tidskrifter. Som den borne kalenderbitare han är ger han aldrig upp.
Skall vi se en smula allvarligt på det hela, så är det dessutom en viktig bok. I det enorma medieflödet i vår tid blir så mycket så fel – SvD har ju numera i Lars Ryding en idog faktagranskare som sanerar det som blir tokigt. Det här är en bok som inte borde saknas på någon tidnings- eller tv-redaktion, ty fel kan inte bara vara underhållande, de kan leda fel också.
Elementärt, min käre Watson (hoppsan!).







