–Hade romanen publicerats för några år sedan, då hade jag blivit rejält påhoppad, säger sydafrikanen Damon Galgut i telefon från Kashmir, där han sitter och skriver på en ny, sin sjunde.
–På den tiden anklagades vita författare som var samhällskritiska för att vara nostalgiska och längta tillbaka till apartheid. Nu är det bättre.
Vi talar om Bedragaren, som nyligen gavs ut på svenska, och som handlar om idealisten Adam, som är vit och plötsligt blir arbetslös, genom att jobbet ges till hans svarta praktikant. Adams bror erbjuder honom anställning i sitt byggföretag, och passar på att stolt förklara att en av direktörerna är en svart man som får ett högt arvode ”bara för att stanna hemma, medan hans namn i brevhuvudet borgar för legitimitet och investeringar”.
Vart är Sydafrika på väg?
–Åt fel håll. Så kände jag när jag skrev boken. Då upplevde jag stor hopplöshet. Inga löften från 1994 hade infriats. I dag är jag mer optimistisk, eller mer bipolär. Ena dagen kan jag vara sprudlande euforisk, det finns ljus, och nästa djupt nedslagen, allt står stilla.
I romanens sista mening möter vi Adam som ”skyndar vidare, förbi skuggan av en staty som föreställer någon bortglömd hjälte, nu rostig, missfärgad och strimmig av fågelskit” – som om han därmed lämnar idealismen bakom sig.
Är det en bild av dig?
–Nej, nja, jo. Eller se det så här: Jag har kommit att acceptera mer och mer av verkligheten. Har med ålder att göra. Man är tröttare, mer villig att kompromissa. Men det hänger också ihop med att jag på allvar inser att vi faktiskt har ett fungerande politiskt system, med partier och val. Det är på riktigt, om än brutalt. Så inget är permanent. Saker kan bli bättre.
Sedan förklarar han, under det att telefonledningen brusar och knastrar, att tillvaron under apartheid präglades av isolering och stillastående.
–Vi levde som i en gigantisk container. Inget kom in, och inget kom ut, och de allra flesta såg på systemet som något fast och oföränderligt.
Förändrades ditt skrivande när apartheid upphörde?
–Absolut! Med ens försvann det stora temat för oss sydafrikanska författare. Det var en chock. Världen dundrade in. Det var en chock för alla. Vi lever alla kvar i den chocken.
Han tror att det dröjer en eller flera generationer innan Sydafrika ”normaliseras”. Det kräver framför allt en stor medelklass, av alla färger.
–Fast det är långt dit. I dag finns en ny svart elit, som har både makt och pengar. Men skamligt lite av det sipprar ner. Fattigdomen i landet är som en tidsinställd bomb, och vissa dagar hör jag tydligt hur den tickar.
Lindile bor i Kapstaden och är en av romanen Bedragarens många svarta personer. Han skulle vilja att Adam flyttar riktigt långt bort, helst till ett annat land.
Möter du ofta den hållningen?
–Ibland. Mer och mer. Lindile representerar en stor grupp människor som inte har fått det bättre, och jag förstår dem till del, och skulle också vara rasande i deras situation. De är fortfarande fattiga, efter alla dessa år.
När apartheid till slut upphörde 1994, då var de övertygade om att de hade vunnit, förklarar Galgut.
–Men majoriteten av dem är fortfarande förlorare. Och så lägger de all skuld på oss vita. Julius Malema, som tidigare ledde ANC:s ungdomsförbund, är en sådan person, och en mycket farlig politiker.
Har du någonsin funderat på att flytta?
–Jodå, det har hänt, men det är i Sydafrika som jag hör hemma, trots allt. Och det är lätt att underskatta hur också negativa känslor binder oss till platser. Jag säger som Philip Roth när han tillfrågades om sin relation till New York: där vill jag vara, för där finns ju allt som jag hatar.
