Det finns cirka 70000 finlandssvenskar i Sverige, läser jag i den finsk-svenska forskningsrapporten Mellan majoriteter och minoriteter. Om migration, makt och mening. Uppgiften kommer från finländska källor och vidarebefordras härmed till svenska staten. Svenska myndigheter utgår nämligen från att alla som kommer från Finland har finska som modersmål; de överöser därför också de svenskspråkiga finländarna med på finska skrivna uppmaningar att gå på svenskkurs.

En onödig omsorg. Finlandssvenskarna som utan varje jämförelse är de mest privilegierade bland Sveriges invandrare har inte bara sitt svenska språk med i bagaget när de kommer, de har snapsvisorna och kändisskvallret, luciafirandet och kräftskivorna och de blir rätt förvånade när de inte tilltros kunna det modersmål för vars skull de sökt sig till Sverige. De resurser svenska staten slösar på dem kunde i stället med fördel läggas på deras landsmän finnarna, det vill säga de finskspråkiga finländarna.

Men siffrorna som gäller Finland är svåra. År 2002 uppgavs totalantalet av de i Sverige bosatta finlandsfödda invandrarna vara drygt 190000. Även om man räknar bort de onödiga finlandssvenskarna återstår hela 120000 finlandsfödda invandrare med finska som modersmål. Det är Sveriges största invandrargrupp, och den har anlänt i olika vågor, först från det krigsdrabbade Finland, där den nya gränsdragningen hade gjort dem hemlösa, och sedan på 60-talet undan arbetslöshet och fattigdom.

Många av dessa förstlingar har återvänt till Finland, andra har stannat kvar. Kulturchocken har ibland varit stor. De som gav sig av efter tyskarnas skövling av Lappland (under det så kallade Lapplandskriget) hade inte sett mycket av världen. De kom från enkla småbrukarhem och damp plötsligt rakt ner i den urbana moderniteten, som fabriksarbetare i Göteborg eller någon annan helt främmande storstad.

Det var de lågutbildade finnarna som gav sig iväg. De hade namn om sig att vara duktiga arbetare och var stolta över detta, men socialt var de osäkra och osäkerheten dövades alltför ofta med sprit. Av sina barn förväntade de framför allt att de skulle göra rätt för sig. Det betydde sällan studier, men desto oftare kroppsarbete i föräldrarnas spår.

Det fåtal (mest flickor) som har gått vidare till gymnasium och universitet förefaller att ha gjort det trots all brist på uppmuntran, ibland i en artikulerad vilja att komma ifrån trasiga hemförhållanden och övrigt utanförskap.

Vissa av de unga informanterna i boken säger sig dock uttryckligen inte ha känt utanförskap på grund av sin finskhet utan för en underklasstillhörighet som de delat med sina svenska förortskamrater.

Hur såg då det ännu homogena Sverige på dessa tidiga invandrare? Svaret blir: sannolikt på samma sätt som vilket samhälle som helst hade gjort i en liknande situation. Man förväntade sig anpassning, ibland intill hjärtlöshetens gräns. Vi minns tornedalingarnas tvångssvenska.

I dag vill tornedalingarna varken vara finnar eller svenskar. De har lyckats få sin finska dialekt klassad som särskilt språk med särskilda minoritetsspråksrättigheter. Det är inte svårt att förstå att denna utbrytning måste ha försvagat den finska saken totalt. I stället för en samlad stark påtryckargrupp fanns det nu två mindre, och de drog åt olika håll.

För den svensktalande minoriteten i Finland har klockan börjat klämta. En femtedel av finlandssvenskarna har flyttat till Sverige; de som är kvar utgör inte mer än fem procent av totalbefolkningen. Den siffran kommer att fortsätta sjunka i takt med det alltmer friktionsfria umgänget mellan landets två språkgrupper. Hela 60 procent av finlandssvenskarna gifter sig i dag över språkgränsen De får barn som förr eller senare förfinskas. På liknande sätt kommer sannolikt Sverigefinnarna på sikt att försvenskas.

Ja, så kan man börja tänka när man läst detta verk, som riktar sitt sökarljus mot två grannfolks förhållande till varandra och till sina minoriteter. Det är ett fullmatat verk, dryga 500 sidor fördelade på ett tjugotal digra uppsatser av ungefär lika många författare, svenska som finska. Det betyder olika discipliner, olika kynnen, olika infallsvinklar, olika käpphästar, som stundtals kan resultera i självklarheter men oftare till ny kunskap och ökad förståelse.

För att nämna bara en: Erkki Virta, forskare vid Stockholms universitet, som utan prut redogör för de inneboende mindervärdeskänslor gentemot det svenska som så många finnar har att dras med – en följd av historien. Virta är rättfram och rakt på sak men lyckas samtidigt avvinna sitt ämne både distans och humor. Sådana berättare tvingar oförmärkt sina läsare att tänka till.