Rent teoretiskt kan man tänka sig att det finns författare som strävar mot en allt större enkelhet. En sådan författare är inte Salim Barakat. I de fyra prosaböcker jag har läst av hans penna har han stegvis blivit alltmer gåtfull. Den senaste boken Döda noviser har inte särskilt mycket gemensamt med ”Järngräshoppan” (2000), Barakats strålande första bok i svensk översättning, kanske en av de grymmaste och mest skakande barndomsskildringar som finns. I förra boken, ”Grottorna i Haydrahudahus” (2006), befann vi oss i en värld befolkad av kentaurer, men den var bitvis relativt enkel att förstå sig på. Boken handlade bland annat om en grym diktator som hade en demokratiskt sinnad dubbelgångare, som en dag tog över makten utan att någon märkte det och fördelade densamma till folket.

I ”Döda noviser” har Barakat gått ett steg längre. Den senast översatta boken kan inte förstås utifrån någon handling eller intrig. Eller rättare sagt, i samma stund som man börjar ställa begriplighetskrav på den rinner den bort mellan fingrarna som sand. Den måste förstås på annat sätt.

Å andra sidan, brukar vi voja oss när vi hör ett instrumentellt musikstycke eller läser en dikt? Brukar vi grinigt fråga oss: vad betyder detta? Hur ska man tolka det eller det? Om Barakats roman haft ojämn högermarginal hade vi inte lyft på ögonbrynen åt alla de hemligheter som trängs med varandra i boken.

Jag har läst obegripliga böcker som känns pretentiösa. Böcker av författare som har krånglat till saker och ting för att verka begåvade eller mystiska. Den syriske författaren Salim Barakat är däremot en av de mest begåvade författare vi har förmånen att ha inom vårt lands gränser, men hans vision denna gång ställer all textförståelse på huvudet. Det är en omtumlande bok att läsa för den som ska leverera en uttolkning av den, den väcker initialt rebellen inom en. Men det är bara att inse att det måste vara fel på ens ordinära läsart när man sätter sig på bakhasorna hela tiden.

Till slut måste man ge upp sin urbota strävan att placera in denna text i ett fack. I den stunden upptäcker man textens skönhet, man upptäcker humorn, de drastiska bilderna, de översinnligt vackra metaforerna. Salim Barakat tvingar läsaren att gå vilse i sin egen trånga föreställningsvärld, men det är något oavvisligen gott. Främlingen i boken, mannen med de plågade ögonen, viskar med ”sina tankars plågade tunga”:

”Att gå vilse är allt, och därför vet jag allt, på mitt glupska vis. Jag vet allting, eftersom jag är alltings kärna, sedan allting blivit inrättat i en ordning där inget sammanhang kan hitta ett annat.”

Ett krig har utkämpats, förefaller det, på en strand vid havet Helakritothenes; ett skepp har blivit byggt en gång som kan färdas på land; en främling förblir intill näst sista sidan stum, om man undantar hans ”tankars plågade tunga”. Två svenska namn dyker upp hela tiden i romanen, dels Skogås (där vi vet att författaren bor), dels Mörtvik som alla frågar främlingen efter. De vackraste bilderna i den här boken uppstår när man långväga ifrån kommer släpande på skeppet som då och då omtalas. Men var är ”de blå orkidéernas land”? Och varför kallas Skogås ”den måttfulla förströelsens trakt”? Som läsare av den här boken är det ingen idé att gnälla och kverulera.

Låt ”Döda noviser” bli en utmaning för landets lärare i svenska och litteratur. Ungdomarna kanske blir arga och förbittrade över att de ingenting förstår, men hos en och annan av dem kommer Barakat att plantera underbara frön till framtida texter.