Säg ”filosofisk thriller” och jag är ganska säker på att tankarna leds till författare som Jorge Luis Borges, Umberto Eco eller Paul Auster. Spännande och kluriga intriger kombinerade med en djupare syftande, gärna metafysisk, tematik. Nu är ju inte detta en särskilt stringent genrebenämning, men att som förlaget Ruin gör kalla debutanten Staffan Vahlquists kortroman Jag sköt Paulo Coelho för just filosofisk thriller måste betraktas som grovt vilseledande marknadsföring. Det är till och med tveksamt om denna text kan kallas roman. Som ett absolut minimum kräver man av en roman händelser och av en thriller spänning. Ingetdera hittar man särskilt mycket av i denna text.

Huvudpersonen är en arbetslös, pretentiös och självömkande slacker i 30-årsåldern som tillbringar det mesta av tiden i sängen. Han tänker mycket. Det handlar oftast om olika försök att diagnostisera vad som är fel på vår tids samhälle och varför han har så svårt att själv finna sin plats i det.

Författarens filosofiska beläsenhet är det sannerligen inget fel på. Idéer signerade Hegel, Nietzsche och existentialismen förekommer på var och varannan sida. Det stora problemet är att detta tankegods, och huvudpersonens förhållande till det, inte på något vis sätts in i ett litterärt och estetiskt funktionellt sammanhang. Han tänker och tänker och dessa tankar redovisas – men de gestaltas aldrig. Enkelt uttryckt: det händer ingenting. Texten påminner mest om en, förvisso kanske inte oäven, tvåbetygsuppsats i moralfilosofi.

När huvudpersonen äntligen masar sig upp ur sängen och till och med lyckas träffa en flicka han tycker om börjar det äntligen röra på sig i texten också. Då återstår tyvärr bara drygt 25 sidor av boken.

Dessa är riktigt roliga att läsa. Flickan åker efter en tid till Brasilien men håller intensiv kontakt med vår grubblande hjälte. Men så blir perioderna mellan meddelandena längre och längre. Vändpunkten kommer när hon i ett mejl berättar att hon blivit helt uppslukad av den brasilianske bestsellerförfattaren och new age-gurun Paulo Coelho – själva sinnebilden för allt som är fel med vår tid enligt huvudpersonen: det lättköpta djupsinnet, krämarmentaliteten, ytlighetens hegemoni. Detta drabbar alltså vår hjälte hårt, så hårt att han bestämmer sig för att döda Coelho när han skall framträda på bokmässan i Göteborg. Tankegångarna och handlingarna fram till dådet är sorgliga och dråpliga. Av detta kunde det ha blivit en riktigt bra novell.