Anne Wiazemsky var, tillsammans med bland andra danskan Anna Karina, en av den nya franska vågens centrala skådespelerskor. Hon är också en uppburen författare.
I boken ”Mitt Berlinbarn” berättar hon om sin mor Claire Mauriac, dotter till François Mauriac och efter kriget ambulansförare för Röda korset i det befriade Berlin. Där träffade Claire sin blivande man, en rysk furste vars familj flytt efter revolutionen. I en tidigare bok, ”Lovsånger till kärleken”, har Anne Wiazemsky skrivit om föräldrarnas äktenskap, men i den nu översatta romanen fokuserar hon på tiden när de träffades.
Hon berättar om kulturkrockarna mellan den franska, högborgerliga familjen och den utblottade ryska furstefamiljen, liksom om katolska kyrkans trakasserier, när den vägrade viga Claire och en rysk-ortodox man.
Anne Wiazemsky ger också drabbande ögonblicksbilder från Berlin. Hon skriver om tyska kvinnor som våldtagits av sovjetiska soldater och om elsassare som tyskarna tvångsenrollerat och som sedan blivit ryska krigsfångar. Ett av de unga Röda kors-kvinnornas uppdrag är att rädda dessa undan avrättning som förrädare och krigsförbrytare. Och så föds dottern Anne, författaren, i Berlin.
Trots att väsentliga historier och teman antyds, fastnar romanen ofta i det privata. Delvis beror det på berättartekniken. Anne Wiazemsky blandar kortare avsnitt där hon försöker leva sig in i moderns upplevelser med dennas brev och dagboksanteckningar.
I historiska och biografiska romaner brukar en sådan blandform antyda ett kunskapsproblem. Hur tolkar den sentida författaren sina egna och andras minnen? Vilken sanning rymmer de efterlämnade dokumenten? Hur kan vittnesbörden och berättelserna fogas samman till en helhetsbild? Det är frågor som blandformen underförstår.
Wiazemsky tar dock inte hänsyn till kunskapsproblemet. Hon skriver som om det historiska ögonblicket kan återskapas i sin helhet genom dokument och minnen. Det innebär också att intresset förskjuts från tolkningsprocessen till själva den omtalade upplevelsen.
Men den är alltför ytligt tecknad för att fånga intresset. Kulturkrockarna, slitningarna mellan Claire och mannen och med väninnorna i Berlin, motsättningarna med föräldrarna: det mesta reduceras till snabbt förbiilande anekdoter och snabbskissade situationer. När Anne Wiazemsky träffar en väninna till föräldrarna och får veta mer, blir hon också varse omständigheter kring sin förlossning som kunde utvecklats till en väsentlig moraldiskussion, men Anne Wiazemsky nöjer sig med den drastiska överraskningen.
Claires brev till sin mor antyder dessutom en osund bindning, som möjligen kunde ha kastat ljus över Claires mörka perioder. Men det verkar som om Anne Wiazemsky inte ens ser den möjligheten.
