Har du spelat Minecraft? Vet du hur spelet fungerar eller hur det ser ut? Det är en diagnostisk fråga där svaret säger mycket om oss som kulturkonsumenter. Bland yngre generationer är svaret nästan säkert ett obetingat ja, men det finns ingen anledning att låta ålder stå i vägen för att spela det.

Det går till och med att gå längre och hävda att det nu tillhör allmänbildningen att känna till inte bara Minecraft utan den rika spelhistoria som spelet ingår i. Det är hög tid att moralpaniken kring datorspel byts i beundran och intresse för vad som på många sätt är en av de rikaste kulturformerna i vår samtid.

Låt oss i korthet beskriva spelet med den sorts förenkling som jag hoppas inbjuder till provspelande: Minecraft är en värld där spelaren kan bygga med fyrkantiga block som kan beskrivas som en sorts virtuellt lego. Och du kan bygga i princip vad som helst, givet att du har skapandelusten och tiden. Och det finns monster.

Goldberg och Larsson demonstrerar också detta tydligt i sin bok. De visar hur Minecraft inspirerar inte bara till spelande, utan också till skapande. Det finns en växande gemenskap kring Minecraft som formligen exploderat de senaste två åren. Detta skapande delas sedan via video på nätet, via webbplatser och bloggar runt om i världen. Långt ifrån nidbilderna av spel som isolerar, är Minecraft ett spel som förenar människor världen över i alltifrån beundran inför varandras projekt till diskussioner om hur spelet bäst spelas – och utvecklas.

Och allt detta skapat av Markus ”Notch” Persson, en svensk spelmakare som med detta spel vunnit internationell ryktbarhet och en betydande förmögenhet. Författarna väver samman Markus liv med berättelsen om spelet, och här kunde det ha gått fel. Fascinationen för personen, och förmögenheten, har präglat mycket av skrivandet kring Minecraft. Lyckligtvis faller författarna endast undantagsvis i den fällan. De skildrar Perssons liv ingående, men det bestående intrycket är att de är mer intresserade av att skildra hans rötter i spelkulturen än att skildra hans turer med privatjet och miljoner.

Men boken är mer än en framgångssaga. Ytterst handlar den om en ny sorts kulturellt fält som nu växer fram i skuggan av datorrevolutionen. Här skapas spel av både små oberoende skapare och stora industrier, här finns alla de spänningar som kännetecknar film, musik och bokindustrin sedan länge. Kreatörerna letar ständigt efter sätt att hitta förbi de mellanled som gärna tjänar en hacka mellan spelens upphovsmän och spelarna själva.

Och detta kulturella fält har alla de komplexiteter som kännetecknar andra konstformer. Det gäller att hitta rätt uttryck, fånga vad som gör ett spel roligt och det handlar om att skapa något som både förhåller sig till och utmanar den etablerade verkshistorien.

Minecrafts lek med det grafiska tilltalet från tidiga spel, den pixelerade miljön, är ett exempel på detta. Här finns en tyst protest mot det grafik-race som präglat så mycket av datorspelen under de senaste tjugo åren. Grafisk realism kan aldrig ersätta spelbarhet och innehåll, tycks Minecraft säga, och det är uppenbart – inte minst från de miljoner användarna – att detta är riktigt.

Minecraft är ett instruktivt exempel på den nya spelkulturens genomslag och Sveriges roll i denna kultur. Det är värt att fira och förstå – något Goldberg och Larsson gör i ”Minecraft” på ett fint sätt.

Men bäst är förstås att själv spela.