Den informella ekonomin i Sverige utgör 5 procent av BNP. Var tionde krona som omsätts undanhålls skatt. Det är inte Europas värsta siffror, men de är i stigande. Till stor del bärs denna ekonomi upp av så kallad papperslös arbetskraft, alltså av människor som saknar de fyra sista siffrorna i personnumret. Det är med andra ord människor som uppehåller sig illegalt i Sverige. Av de asylsökande som får avslag väljer mer än hälften att stanna kvar och arbeta i den svarta ekonomin.
Om de papperslösa och om den svarta ekonomin skriver Kristina Mattsson sakligt, initierat och tankeväckande i reportageboken De papperslösa och de aningslösa. Hon påpekar att Sverige hör till de länder i Europa som är sämst på att erkänna de papperslösas mänskliga rättigheter; rätten till sjukvård är till exempel inskriven i FN:s deklaration. Hon kritiserar den svenska fackföreningsrörelsen för att i praktiken behandla de papperslösa som brottslingar att jaga; det rimmar illa med de tal som Wanja Lundby-Wedin håller på internationell nivå. Och Mattsson visar hur kommunerna syndar genom att ge städuppdrag till företag vars bud är så låga att de någonstans i kedjan måste inkludera svartjobb. Dessutom förpassar hon myten om att människor inte har råd att leja vit arbetskraft till sophögen; det är huvudsakligen män i medelåldern med god ekonomi som köper svarta tjänster.
Kristina Mattsson intervjuar några papperslösa som är talande exempel på det mänskliga slöseriet: en boliviansk nätverkstekniker som arbetar svart som städare och bygghantlangare (han växte upp i Sverige, talar svenska flytande, men förlorade sin förbindelse med landet när hans föräldrar flyttade tillbaka); Toni Hamso som var papperslös i fem år innan han fick uppehållstillstånd och kunde bygga upp den rörelse som gjorde att han häromåret utsågs till ”Årets Nackabo”, för att ta några exempel. Alla hon talar med vill stanna i Sverige, arbeta och betala skatt.
Sådana öden kan ge ett sockrat intryck, men Katarina Mattsson sentimentaliserar inte. Hon föreslår att vi skall se mer till ett svenskt egenintresse av arbetskraft i stället för att hålla fast vid en humanitär flykting- och asylretorik, som vidmakthåller bilden av dristiga och handlingskraftiga människor som offer. I det får hon stöd av Jan O Karlsson, som utrett migrationsfrågor på internationell nivå. Med Karlsson, liksom med vilken tillväxtförespråkare som helst, betonar hon också att ekonomin inte är ett nollsummespel där den enes arbete är den andres arbetslöshet. Enligt de siffror Kristina Mattsson presenterar är det bara 10 procent av migrantarbetarna som är flyktingar. Att många söker asyl i Sverige, och därigenom fastnar i ett maskineri som passiviserar dem, beror på att det är i stort sett enda möjligheten att komma in i landet.
Kristina Mattsson hemfaller dock inte åt några libertarianskt färgade önskedrömmar om att en helt fri migration skall lösa alla de problem som de västerländska ekonomierna står inför. Hon varnar för lönedumpning och anser att länderna i västra Europa måste ta ett steg i taget. Det första är att låta dem som redan arbetar här också få tillstånd att göra det, till fromma både för dem, för oss och för samhällsekonomin.
