Joar Tiberg är en ovanligt mångsidig poet. Hans skrivande har haft en förmåga att kränga mellan ytterligheter, från språkknådandet i böcker som ”Mellanben” (2006) till de naturlyriska reflektionerna i den senaste ”Fogghelflora” (2009). Tibergs poetiska identitet är tilltalande yvig, ifrågasätter ständigt sina egna villkor.
I hans nya poesibok kränger det ganska friskt innanför pärmarna. Den är allt och litet till, kan man säga. Själva ansatsen är imponerande. De drygt 700 sidorna fylls av såväl prosa som ordlistor och blanka ytor med bara något enstaka tecken eller bokstavskluster. Märgen i texten är de anteckningsartade texterna med vardaglig botten.
”Ansvaret ansvaret ansvaret ansvaret” är en stor jagvirvel. Redan på omslaget sätts anslaget: ”Jag heter Joar Tiberg, är född 3 februari 1967 …” och andra författarfakta radas upp. Den relativt småskaliga textmängd som väntar på det stora sidantalet är en pågående textproduktion med jaget (eller jagen) som självklart nav, oavsett om det ska läsas självbiografiskt eller bara självpoetiserande.
Vad denna virvel tycks vilja producera är en sorts nollpunkt. Texten är ett dödläge i flera bemärkelser. Den börjar på sida 7, och där förblir vi – åtminstone enligt pagineringen. Sjuan står kvar på alla sidor fram till den sista, som om vi aldrig kommer längre. Det är märkbart texttomma sidor. Tomheten, döden, förruttnelsen tematiseras. I en mängd passager vill texten också antyda sin egen död:
Jag är tvungen att hitta ett system för dö / självklart måste även texterna vara döda.
Eller: ”Det finns ett språk som är helt dött.”
Metoden för att nå denna nollpunkt är att skriva allt, en metod som känns igen från både Johan Jönson och Lars Norén. Tiberg är mer språkkänslig och -undersökande, men samtidigt mindre kompromisslös och omskakande. Avsikten är tilltalande som idé, men den är mer uttalad än suggererad i Tibergs text.
”Ansvaret” består också till stora delar av vad som börjar bli en (tröttsam) stapelvara i svensk samtida litteratur: det slentrianbiografiska, anteckningar från det litterära kotteriet med namn på faktiska personer, jagskrivande som självändamål. Något avsnitt antyder att det finns ett parodierande grepp kring självanalysen här (”jag måste lära mig att läsa i toalettskålen”), men det genomförs inte särskilt tydligt.
Ändå flammar texten till ibland, passager som man önskade skulle återkomma och drivas vidare. Till dess styrkor hör självmedvetenheten kring själva nedtecknandet, kring det textuella utrymme som författaren gör anspråk på och fyller, det som kan användas på olika sätt:
här är ett rum. det är helt litet. ansvaret.
Som ett effektivt sätt att skapa nerv i texten använder Tiberg också den lilla markeringen ”(oläsl)”, införd vid utvalda ord, som för att markera outtydbarhet. Det har som starkaste effekt att antyda två tidsdimensioner i skrivandeprocessen – en nedtecknande, en inskrivande. Det är en snygg osäkerhetsrelation.
”Jag vet att det här är en viktig text”, står det på ett ställe i ”Ansvaret”. Allt tyder på att det också varit en viktig text för Joar Tiberg att skriva. För hans läsare finns dock både viktigare och bättre texter i hans tidigare utgivning – säkerligen också i den framtida.
