Heinrich Heine (1797-1856) i ett ungdomsporträtt av Moritz Daniel Oppenheim (bilden är beskuren).
I förordet till andra upplagan av ”Sångernas bok” skriver diktaren Heinrich Heine att han inte vet ”vad det är för underliga känslor som avhåller mig från att versifiera ett sådant förord i sköna rytmer som brukligt vid diktsamlingar”. Hans bestämda känsla av att det ”ljugits för mycket i vackra verser” och att sanningen numera ”skyggar för att framträda i metrisk dräkt”, är i sig metaforiska formuleringar som tydligt uppenbarar den brytningstid Heine verkade i: mellan romantikens svärmerier och den politiskt medvetna och samhällstillvända litteraturen som kulminerade med de så kallade Vormärzdiktarna under decenniet fram till revolutionsåret 1848.
Det nya jäsande samhällsklimatet, där det liberala borgerskapet ställde allt högre krav på politiskt inflytande, krävde nya och mer socialt inställda uttryck i såväl livet som konsten. Heine, som skulle komma att bli strömningens mest namnkunniga diktare, deklamerade vid något tillfälle att ”nu gäller det livet självt, revolutionen tar plats i litteraturen!”
Ingen förkroppsligar alltså den dynamiska och splittrade perioden mellan Biedermeier-litteraturens borgerliga idylldiktning och den konstnärliga kampen mot antikverade politiska system tydligare än Heine, som emellertid förstod att den litterära och sociala revolutionen måste föregås av ett fullbordande av traditionen.
Det är i denna hållning Heine visar sin bredd, och som fördjupades ytterligare av hans anfäktelser och erfarenheter i det verkliga livet. Som jude och vänsterman hade han stundom starka krafter att kämpa mot i det ärkekonservativa, censurbenägna och alltmer nationalistiskt sinnade Tyskland, vilket småningom ledde till att han 1831 emigrerade till Frankrike, där han bland annat bekantade sig med Karl Marx och kom att bli en tongivande förmedlare mellan den franska och tyska kulturen. Det är denna hans gärning i stort, liksom förmågan att såväl skriva som leva sin konst, som gjort Heine till ett av de verkligt omistliga namnen i den tyska litteraturhistorien.
Liksom alla har att förhålla sig till Goethe och Schiller, till Kafka och Thomas Mann, finns det ännu ingen tysk författare av vikt som inte haft någon form av relation till Heine, om än inte tvunget en odelat positiv sådan.
Heine stod som modell för just Thomas Manns tidigaste poetiska alster, liksom för Elias Canetti (som en gång besökte diktarens grav och lät sig inspireras till att skriva ett par poem som han snart emellertid förbannade för deras uselhet i jämförelse med mästarens), alltmedan Martin Walser uttryckligen identifierat sig med Heines disharmoniska förhållande till sin samtid. Under Heines egen levnad var omdömena om honom desto mer varierande, där exempelvis den romantiske diktaren (och glödande katoliken) Joseph von Eichendorff en gång avfärdade honom som ”nihilist, politiskt tvivelaktig emigrant och anhängare av Marseljäsen”.
För den svenska allmänheten är Heines namn inte längre särskilt bekant, annat än möjligen som upphovsman till det politisk- satiriska verseposet ”Tyskland. En vintersaga”. Den generösa utgåvan av hans ”Sångernas bok”, som nu kommit ut i Martin Tegens urval och tolkning, kan kanske något fylla den besvärande bildningsluckan.
Det är förstås inte första gången Heines ungdomslyrik presenteras på svenska; från 1880-talet och framåt har en dryg handfull olika urvalsvolymer getts ut, bland annat i Johannes Edfeldts (1958) och Nils Johanssons (1984) tolkningar. Men den här frikostiga volymen sticker ut, och liksom i förlagets och Tegens förträffliga utgåvor av Rilkes sonetter till Orfeus och Shakespeares sonetter presenteras Heines lyrik här inte bara med originalet som parallelltext utan också med kommentarer, ett utförligt och lärorikt efterord av Axel Englund och en kronologi över Heines liv.
Ovannämnda förord till andra upplagan skrevs 1837, tio år efter den ursprungliga publiceringen av ”Sångernas bok”. Under det decennium som passerat har mycket hänt, såväl i Heines liv som vad gäller hans litterära förtecken (vilket också utgör förordets själva kärnpunkt). Ungdomstiden är förbi och ”jag är nu för tiden mera upplyst än het”, informerar Heine sina läsare.
Men inte ens den hetta som stundligen slår upp från ynglingens strofer i ”Sångernas bok” är av sådan art att Heine likt andra blint tillbedjande svärmare i den romantiska diktningen febrigt förlorar sig i föremålen för sina själsstrider. För en sådan attityd tycks den unge Heine alltför formmedveten och självkontrollerad. Och även om ”Sångernas bok” inte utgör ett enhetligt koncipierat diktverk, utan är en sammanställning av fem tidigare publicerade samlingar (”Unga smärtor”, ”Lyriskt intermezzo”, ”Hemkomsten”, ”Harzresan” och ”Nordsjön”; ursprungligen skrivna mellan 1816-27), är just behärskningen av stilmedlen och den litterära traditionsmedvetenheten genomgående ett dominerande drag.
Heine tillåter sig så aldrig att fullständigt sväva ut och förlora kontakten med det formmässigt hållfasta, inte ens i hans mest naturlyriska scenerier eller introspektiva lamentationer. Förvisso kan en del av dessa tidiga alster – i synnerhet ur samlingens två första delar, ”Unga smärtor” (1816-21) och ”Lyriskt intermezzo” (1822-23) – vara en smula schablonartade till sin karaktär.
Men till och med de till synes mest uppriktiga kärleksdikterna och de stämningsskapande balladerna behärskas av ett så medvetet bruk av ironi och den romantiska diktningens ämnesområden, och av ett slags underförstådda avvärjanden av de egna känslorna med hjälp av allehanda kvickheter, att det är omöjligt att inte i någon mån läsa verserna som ett slags ”kommentarer” till det egna skapandet.
Som renodlad lyriker når han aldrig upp till en Eichendorffs eller Hölderlins romantiska fulländning, men han hade heller aldrig någon sådan efterklangsdiktande strävan. Snarare skulle han bilda skola med sin kombinerat lyriska och polemiska stil, där den glasklara tanken och filosofiska udden sedermera tillåts konkurrera med känslan om utrymmet och därmed inleda ett nytt kapitel i den europeiska litteraturhistorien. Som i den trettiofemte dikten ur den tredje delen, ”Hemkomsten”:
Jag skrek på Satan och han kom.
Till min förundran då jag fann:
han är ej ful, han är tvärtom
en synnerligen älskvärd man,
en man i sina bästa år,
förbindlig, hövlig, vart han går,
en utstuderad diplomat,
kan diskutera kyrka och stat
Denna intellektualisering av lyriken betyder dock inte att Heine för den skull kan reduceras till en litterär ”teknokrat” eller ett slags självbesinningens snille. Han släpper också de skapande krafterna fria – som allra mest intagande i de obundna rytmerna och det associativa stoffet i samlingens sista del, den tvådelade diktcykeln ”Nordsjön” (1825-26) – och upprätthåller ständigt kontakten med den utpräglade musikalitet som genomsyrar hans poesi i gemen och som blivit något av hans förnämsta signum. (Ingen annan tyskspråkig diktare har tonsatts så flitigt som Heine, upplyser också förlaget.) Det melodiska i Heines ungdomspoesi, som Englund fyndigt karakateriserar som ”lyrikens målbrott”, har hur som helst fått en likvärdig musikalisk struktur i Tegens eleganta tolkningar, som utan metrisk vacklan eller haltande nödlösningar är nog så gång- och sångbara också på vårt nordiskt klingande mål.
