Det finns en vildvuxen blommande tradition, ett sällskap av syskonböcker som har en särskild plats i många hjärtan. I dessa romaner påträffas inte sällan nynnade ramsor, ostyrig kronologi, suggestiva personnamn, insisterande omtagningar och gärna en amerikansk flicka. Det är, kort sagt, böcker som det inte går att få nog av. Susanna Lundin tar traditionen vidare med den äran när hon debuterar med ”Hindenburg”, en roman om undergång och människoblivande.

Leksakerna/ människorna Prickly Pear och Bertil håller till i ett gammalt torp i en stor skog. Det är före eller efter katastrofen, och platsen har fått sitt namn efter luftskeppet Hindenburg som 1939 störtade ner och satte punkt för luftskeppseran. I denna glänta mellan drömspillror, pioner och minnen utforskar de båda vännerna världen. Runt om dem utforskar skogen språket.

Med poetiskt mod, där storögt och bottenlöst allvar skimrar i lekfulla formuleringar, skriver Lundin fram en romanvärld som känns ny. Ändå är det en systerbok som jag tänker särskilt på när jag läser ”Hindenburg”, nämligen Annika Korpis ”Hevonen häst” från 2003.

Gemensamt har de undersökningen av definition och utdefinition, var gränserna för vad en människa är går, var ensamhet, språk och kropp kan tänkas sluta. I båda berättelserna finns också någon som representerar Förnuftet, Normaliteten, kanske även Mannen.

I ”Hindenburg” är det besserwissern Bertil, nallen med det hängande ögat, som försöker ge den undflyende dockflickan konturer. Han för loggbok och undervisar Prickly Pear i allt från ölbryggning till katastrofteorier. Han tvingar henne att överskrida sina gränser, dem hon inte vet var hon har.

Kanske är Bertils lögndetektor en väl tydlig bild för den försåtliga berättelsen, leken och striden om sanning och lögn, men Lundins val att låta leksaker vara huvudpersoner är originellt och ger den blick från sidan som romanen behöver för att bli så bra. Styrkan ligger i förmågan att berätta en saga, sagan om slutet, om apokalypsen, om dödens ständiga svindlande närhet. Och i det storslagna att ta sig an allt detta i sin första bok.

Någonstans i romanen finns ett appendix, där Prickly Pears och Bertils spår studeras av personerna X och X. De betraktar katastrofen långt efteråt (eller: det finns alltid en dröm om att någon ska göra det). Lundin ägnar sig på detta sätt åt tidens mysterium, åldrandet och födelsen, det som inte går att komma åt, bara grubbla över och besvärja.

Ett annat filosofiskt material är fenomenet doft. Prickly Pear har inget ordentligt luktsinne, vilket bekymrar henne. Men vad är doft? I ”Hindenburg” blir det aldrig klart, där har det som är väldigt betydelsefullt ingen riktig förklaring. Frågan bara sätter sig i kroppen, blir kvar där för evigt. Oroar.

Lyckligtvis har Bertil, som han själv påpekar, alltid tyckt om att ge människor råd, och han lugnar sin vän med en särskild form av vetenskaplig tröst.

”Människan i dig har gett sig iväg på en månskenspromenad, tagit med sig sin själ och sina organ och gått. Kvar ligger skinnet och sover. Ingenting att oroa sig för.”

Så fint kan det låta i ”Hindenburg”. Kritikerklyschor av typen ”stilsäker debut” etcetera är för andefattiga för Lundins roman. Det här är helt enkelt början. En början som gör mig så glad, så glad.