En gång på 1850-talet fick en fransk affärsman för sig, väl mest av romantiska skäl, att satsa pengar i ett projekt som syftade till att bygga en järnväg i Sverige. En riskabel investering, och lönsam kanske först på sikt, men denne man hade i åtanke Frankrikes ära - och vidhöll sällsamt nog placeringens logik även sedan vänner i all välmening förklarat för honom att saken var en missuppfattning. Att han läst fel i prospektet. Det gällde inte en järnväg, utan en kanal, och inte i Suède, utan Suez. Egypten.

Kan kvitta, sa han. Bara det retar engelsmännen.

Det är nog ingen tillfällighet att den holländske historikern Henk Wesseling återger den där anekdoten, hämtad från preludierna till kolonisationen av Afrika. Den säger något centralt, både om pengarna som drivkraft för imperiebyggarna, och nationalistisk rivalitet, men framför allt speglar fransosens blunder det lättsinne som var så betecknande för, och alltjämt präglar, många européers syn på utvecklingen i Afrika. Stället låg sannerligen långt borta, och ligger.

Om inte annat av det skälet är Söndra och härska. Uppdelningen av Afrika 1880-1914 en av årets mest välkomna böcker. Ett storverk som höll åtminstone mig fången flera dagar i sträck.

Tidsutsnittet är väl valt. De koloniala äventyren i Afrika började förvisso redan på 1600-talet men det var under de här åren den storskaliga uppdelningen ägde rum. Kapkolonin, Algeriet, Senegal, Guldkusten och allt vad de tidiga besittningarna hette låg alla längs kusterna och hade diffusa gränser inåt land.

När ridån går upp, 1880, är kontinentens inre i stort sett outforskat, och därtill av ringa intresse i London, Paris och Berlin. Drygt 30 år senare, då Italien lägger under sig Libyen, har 90 procent av Afrika ställts under europeisk överhöghet.

Allt började i Nordafrika, som ett spel. Det Osmanska riket låg i spillror och stormakterna flockades kring rovet. Otto von Bismarck var starkast av alla, men som han och Tyskland ännu brydde sig föga om land bortom haven, blev det Frankrike och England som inledde erövringen, låt vara motvilligt i början.

Frankrike, ännu försvagat efter fransk-tyska kriget 1870-71, fick Tunisien mer eller mindre som tröstpris, medan England med Gladstone i spetsen gradvis mutade in Egypten, till fransmännens förtret. Detta skedde 1882 och därmed var kapplöpningen i full gång. Och även om det var just dessa bägge länder som skulle bli dramats huvudrollsinnehavare, klev strax en annan aktör in på scenen: belgarnas kung Leopold. Belgien var ingen stormakt, men Leopold en skicklig spelare, begiven på god mat, småflickor samt kolonier. Det blev Kongo. Med hjälp av äventyrare som Henry Morton Stanley och diplomatiska intriger av den högre skolan lyckades han, mer privat än som statsman, lägga beslag på nästan hela Centralafrika.

Till och med Bismarck häpnade och såg sig föranlåten att sammankalla den sedermera så beryktade Berlinkonferensen, ett möte som pågick vintern 1884-85, och som senare har fått namn om sig som huggsexa.

Vilket inte riktigt stämmer. Henk Wesseling påpekar att Berlinkonferensen alls inte syftade till en uppdelning av Afrika, utan mera till att reglera handeln på och kring Kongofloden.

I alla händelser gav sig nu även Tyskland in i leken genom att förvärva Sydvästafrika, Togo, Kamerun och den del av Östafrika som i dag är Tanzania, och ungefär samtidigt fick Portugal sina gamla besittningar i Angola och Moçambique formaliserade. Tongivande var dock hela tiden England, fastän fransmännen med åren kom att få allt större inflytande i Västafrika. De senare gjorde även framstötar mot Sudan, västerifrån, men hejdades av engelsmännen som efter slaget vid Omdurman 1898, då lord Kitchener besegrade en inhemsk armé, var fast beslutna att inte släppa kontrollen över Nilen. Via hot och intriger med de arabiska slavhandlarbaronerna på Zanzibar lyckades de även bita sig fast längre söderut, i nuvarande Kenya.

Uppdelningen var till stora delar en skrivbordsprodukt, framförhandlad av diplomater och etablerad på marken först i efterhand, såvida nu inte privata handelskompanier, vilket ofta skedde, hade gått i bräschen med en taktik som kan få vårt eget baggböleri att framstå som höjden av anständighet. Givetvis var detta en grym och våldsam era, men européerna höll sinsemellan vanligen sams, antagligen för att landområden fanns i överflöd. Ett undantag är förstås Transvaal i Sydafrika, där det andra boerkriget 1899-1902 kom att kräva tiotusentals liv, både på slagfälten och i koncentrationslägren, men där fanns också guld och diamanter med i spelet.

Allt detta, fram till Frankrikes annektering av Marocko 1912 i upptakten till första världskriget, skildrar Henk Wesseling på ett klart och pedagogiskt och sällsynt underhållande sätt. Bara alla kortbiografier över män som Cecil Rhodes, Emin Pascha, lord Salisbury, Paul Kruger, Brazza, Gordon, Goldie och många andra gör boken till ett äventyr i sig. Lägg därtill att verket är översatt från
holländskan av Joakim Sundström, en av de starkast lysande nya stjärnorna på den svenska översättarhimlen.

De båda världskrigen skulle senare förändra den europeiska maktbalansen i Afrika, och numera är merparten av de forna kolonierna som bekant självständiga. Många rent koloniala strukturer lever emellertid kvar, och klankrig rasar vilkas ursprung kan sökas i den kapplöpning som utspelade sig under decennierna kring förra sekelskiftet. Darfur, Somalia, Kongo, Nigeria - många är de nutida konflikter som inte gärna låter sig begripas med mindre än att man sätter sig in i den koloniala historia som reducerade många tusen mindre kungadömen till det femtiotal stater vi känner i dag.

Därför anser jag att den som härnäst blir bjuden på middag till utrikesminister Bildt, och kanske av alkoholpolitiska eller andra skäl helst inte vill hasa med sig en flaska vin, i stället bör dunka detta verk i hallbordet, möjligen med kommentaren att en Bourgogne i alla ära, men oavsett årgång ger den sällan fullgott skäl att ligga flera dagar i en och samma soffa. ”Söndra och härska” kan dessutom avnjutas i tjänsten. Både utrikesministern och afrikanerna torde ha ett och annat att vinna på detta.