En av de sex böcker som är nominerade till Augustpriset i kategorin Årets svenska barn- och ungdomsbok är Stina Wirséns bilderbok Vem är arg? Den skildrar (o)förmågan att leka tillsammans, och vad som händer när en lekkamrat utestänger en annan ur leken.
När nallen - bakom vars tilltufsade yttre kan anas ett otryggt inre - bygger ett torn får den gula katten med det inbjudande rosa hjärtat på magen inte vara med och leka. Bråk följer, nallen kastar en kloss i huvudet på katten och katten biter tag i nallens ben. Det slutar med att båda sitter och gråter, och det tycks som om den destruktiva leken gör extra ont just för att den är exkluderande.

Men gråten går över, och när tårarna har runnit färdigt förmår katten och nallen att leka tillsammans. Leken blir åter destruktiv, men på andra villkor; nu finns en lekfull
dialog i botten. Budskapet är föga originellt, men inte desto mindre sant: det gör ondare att få en kloss i huvudet när man är ensam och utesluten, än om man själv har valt att sparka ner sitt torn och har en lekkamrat som tröstar.
”Vem är arg?” är den ena av två små, fyrkantiga bilderböcker av Wirsén som mest förenas av formgivningen. Den andra bär titeln Vems byxor? och har ett pedagogiskt ärende av ett annat slag.
En nalle, en kanin och en fågel vill gå ut och leka, men måste klä på sig först. De börjar med byxorna och går vidare till skor och mössor, men väljer genomgående fel plagg vid första försöket. Fågeln tar kaninens byxor, kaninen tar nallens och nallen tar fågelns. Det lustiga i detta förstärks naturligtvis av de tre vännernas olika kroppskonstitution.
Spelet mellan texten och de avskalade och stiliserade bilderna i tusch och krita fungerar väl och är genomtänkt. I båda bilderböckerna finns också ett direkt tilltal som går via den vuxne till barnet: ”Men! Så får man väl inte göra! Titta!
Katten är ju jätteledsen! Det gör ont på katten!” kan det exempelvis låta i ”Vem är arg?”

En tematik liknande den som löper genom ”Vem är arg?” finner vi i Carin och Stina Wirséns bilderbok Leka tre, där de tre flickorna Stina, Lina och Sara finner olika sätt att utestänga en av dem ur leken och samvaron.
Till att börja med handlar det om att ett av namnen inte rimmar eller inte har rätt begynnelsebokstav, men det utvecklas snart till en olustig skildring av vilka medel som kan tas till när en tredje part ska stängas ute. När en insikt väcks någonstans i mitten om att dessa mekanismer för uteslutning och maktutövande står över ålder och omständighet, följer ett obehag som blir en skarp kontrast till flickornas rosiga kinder och de blommiga uppslagen med de sirliga mellanrubrikerna.
Ännu en bilderbok av mor och dotter Wirsén är aktuell i år. I Rut & Knut & lilla Tjut utökas den välkända duon från faktaboksserien till en trio.
I denna bilderbok slår Carin Wirséns uttalade önskan om att tillgodose barns
behov av rim och ramsor igenom. Till skillnad från texten i ”Leka tre”, som består av repliker i pratbubblor, har hennes korta, rimmade versrader här en tydlig rytm.
Rut och Knuts tillvaro som storasyster och storebror till lilla Tjut skildras med värme och humor. Det här är barnens berättelse och våndorna i att ta hand om ett spädbarn skildras från deras perspektiv; föräldrarna är frånvarande så när som på en hand eller en fot som figurerar på ett par uppslag.

Den läsare som händelsevis trodde något annat lär sig snart att det inte alltid är så lätt att ha ett småsyskon. Tjut ska matas och badas, hon kräks och bajsar, sölar ner när hon äter och skriker högt på natten.
Carin Wirsén väjer inte för att visa syskonskapets dåliga såväl som goda sidor. Hela registret skildras, från syskonrivaliteten när Tjut får det största paketet, till lugnet när hon ligger rar och nöjd i sängen om kvällen.
Stina Wirséns bilder i akvarell och tusch är liksom rimmen enkla i ordets bästa mening. Det finns här, liksom i ovan
nämnda bilderböcker, ett liv och en skicklighet i linjeringen som kan ge känslan av både fartfylldhet och värme på samma gång.

Samtliga fyra titlar som här är föremål för uppmärksamhet visar också Stina Wirséns goda förmåga att utnyttja bilderbokens möjligheter, men det kanske bästa exemplet finner vi i ”Rut & Knut & lilla Tjut”. I berättelsens vändpunkt försvinner plötsligt Tjut i lekparken och det blir bara ett virvlande streck kvar av henne på boksidan. Dramatiken förstärks av att uppslaget som följer inte innehåller några ord utan endast två bilder, de enklaste och minsta i boken.
En intressant detalj är också att de tre barnen i flera av bilderna får formen av ett hjärta när de kramas eller när de två äldre sitter vända mot varandra med lilla Tjut i famnen. Till och med på bilder där de bråkar kan denna hjärtform med lite fantasi uppenbara sig och bli en symbol för syskonkärleken.
Syskontemat är inte något ovanligt i barnlitteraturen, men berättelsen om Rut, Knut och lilla Tjut är så charmig att
det inte alls känns uttjatat. När Tjut kryper iväg mot nya äventyr på sista sidan, och Rut och Knut sover utmattade i hennes säng, kan man inte annat än önska att hon ska dyka upp fler gånger.