Få boktitlar har fått mig på bättre humör än Richard Brautigans ”Öringfiske i Amerika”. Särskilt som det inte är en bok om fiske, åtminstone inte i första hand. Lika förbryllande var titlarna på några andra av de böcker som Brautigan (1935–1984) gav ut i det kaliforniska 60-tal som utgjorde deras omgivning: ”I sockret av meloner”, ”En sydstatsgeneral från Big Sur” eller Gräsmattans hämnd , en bok från 1971 som sammanfattar Brautigans tidiga författarskap, som Jonas Ellerström konstaterar i efterordet till sin nyutkomna översättning.
Att Brautigan bör placeras på en spång mellan den beatkultur som hemsökte San Francisco med omnejd under 50-talets andra hälft och den hippiedito som några år senare skulle få kustremsan i sitt grepp är något som Ellerström riktigt påpekar, vilket gör Brautigan till en på en gång ensam och delaktig författare. Vissa inslag i ”Gräsmattans hämnd” är utan tvekan lätta att koppla till dessa miljöer. Men samtidigt finns det något i sättet att skriva som överskrider en sådan placering.
I ena stunden associerar man till kaliforniska arbetarskildringar och bisarra lokaltidningskrönikor, för att i nästa ögonblick placera hans fik- och faktioner bredvid en ”postmodern” prosaist som Donald Barthelme. Om man kan (och vill) föreställa sig en Magnus Hedlund-berättelse i bandana, kanske det kan ge en vink om vad som försiggår.
”Gräsmattans hämnd” består av drygt 60 texter, av vilka de flesta låter sig läsas som berättelser, medan några genom sin korthet och relativa täthet närmar sig prosadiktens generösa genre. Nästan alltid rör det sig om stycken där det otvungna i skildringen rubbas en aning genom ett absurt inslag, genom antydningar om pastisch, genom en märklig knorr eller, tvärtom, genom den antiklimaktiska frånvaron av knorr och poäng.
Inte minst handlar det om att skapa spänning genom sättet att namnge sina stycken. Den inledande titelberättelsen är en familjekrönika i det mindre formatet. På sex sidor berättar Brautigan om sin mormors och morfars liv från 1910- till 1930-tal i en fattig del av staten Washington, om deras hus och om morfaderns sinnesjukdom och föutsägelser av första världskriget, om mormoderns hembränning och hennes nya man som en gång krockade med ett päronträd på gården – och, alltså, om gräsmattan som till slut fick växa igen.
På samma sätt kan ett stycke med titeln ”En studie i kaliforniska blommor” visa sig bestå av endast en halv sida där ett samtalande par på ett dammigt vägkafé står i fokus. Berättaren lyssnar avlägset på de fragmentariska fraserna på främmande språk när plötsligt en mening på engelska bryter in: ”Han borde veta. Det är hans blommor.” Titeln är klar. Och ett par rader längre ner följer slutsatsen, som mindre har med blommor än med skrivandet att göra: ”Jag föddes för att i evighet uppteckna detta: Jag känner inte de här människorna och det är inte mina blommor.”
De förföriska asymmetrierna mellan titel och text, mellan stil och innehåll, mellan anslag och utgång, gör att man som läsare kan lockas in i teckentydarens position. En berättelse om att dricka kaffe hos flickvänner i San Francisco, om huruvida man bör köpa hem godis till Halloween, om barnens krigslekar under tidigt 1940-tal, om fiske, jakt eller inköpet av en radio tycks peka utöver sig själva. Ligger inte en gåta, en parabel, en allegori dold i denna ljust skimrande och vardagsnära historia?
Så växer Brautigans lågmälda, humoristiska och vemodiga prosastycken, ofta liksom uppsnappade i farten, i rörelsen genom en igenkännlig vardag, stundtals förvrängd av fantasi och dagdrömmeri. Brautigan ikläder sig gärna observatörens roll, men är aldrig den visionäre diktaren som genomskådar och illuminerar tillvaron. Saker och ting förblir lika självklara som gåtfulla och ogenomträngliga.
Visst, ibland glider man lätt igenom dessa mjuka texter, utan att fastna med fot eller blick. Men vid många tillfällen i ”Gräsmattans hämnd” framkallas något av den skenbara anspråkslöshet och lätthet i uttrycket som Italo Calvino en gång hyllade som en av litteraturens verkliga tillgångar. Det är stor mindre litteratur som Brautigan erbjuder då, och jag tänker att hans status som minor classic i dessa stunder till och med känns lite trång.
