När jag under veckan läste Malte Perssons nya diktsamling Underjorden var det en påminnelse om poesins användbarhet och bredd. För författaren, alltså. Han är den här gången en fri tänkare i bunden form – sonetten sätter vida och uppenbarligen tankevidgande ramar för dikten. Poeten befinner sig bokstavligen i underjorden, i Stockholms tunnelbanesystem, och det blir utgångspunkten för en associationsrik, närvarande, lärd och betraktande dikt. För läsaren är det utmanande och fantasieggande.
Lyriken är för det mesta inte lika lätt att ta till sig som prosan, upplevelsen av en dikt är en annan än av en prosatext – de triggar olika delar av den egna personligheten. Lite förenklat uttryckt talar poesin till de spontana och ofta oartikulerade känslorna och prosan till de något mer reflekterande delarna av hjärnan. Det är helt enkelt lättare, åtminstone för mig, att formulera intrycken av prosan än av poesin jag läst.
Poesin har dock fler tolkningsmöjligheter och kan upplevas med fler sinnen än prosan: den kan vara visuell, musikalisk, högstämd, språkexperimentell (vilket vi sett många exempel på i den unga svenska poesin), filosofisk, politisk eller rent av agitatorisk.
Ofta upptäcker jag vid läsningen av poesi att tanken vandrar, ställer många frågor vid sidan av diktordens verkan: hur skall nu detta tolkas? förstår jag det här? vad menar poeten? Men kanske är det just oförståelsen som tvingar fram en brottning med texten, ur vilken en ny kunskap eller ett nytt känsloläge infinner sig.
För under läsningen uppstår de där förhöjda ögonblicken då enskilda rader eller korta sammanhang får det att svindla, som sätter igång ett helt batteri av känslor och tankar. De finns i en mångfald, som dessa rader i Malte Perssons senaste samling: ”Jag lämnar bländad nattens ljus och stiger/ ned dit där tåget hem och hoppet far/ i sinnets underjord där solen tiger...”.
Eller ta den klassiska raden i Tomas Tranströmers första dikt i debutsamlingen 17 dikter: ”Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen.” Bilden berusar (än i dag), liksom många andra metaforer och ordvändningar i hans dikter, som nu i samband med författarens 80-årsdag utkommer i en vacker samlingsvolym.
En annan poet som bjuder mig dessa ordens glädje eller eftertanke är Lennart Sjögren och en rad som verkligen fastnat är hämtad ur en av hans senare dikter Världskråkan: ”Min ögonlins är skarp när jag jagar/ den är grumlig när jag överväger mitt liv.”
Denna lista skulle naturligtvis kunna göras hur lång som helst, från Homeros och Sapfos oförglömliga formuleringar till Ukon, för att nämna en poet som också fick sin samling bedömd denna vecka. Men hur mycket jag än tycker om att läsa och hänföras av lyriken så tror jag att det är en konst man till del måste lära sig, just för att det inte endast är orden utan sammanställningen, rytmen och musikaliteten som skapar helgjuten poesi.
Det finns också, misstänker jag, ett samband mellan kärleken till poesin och förmågan att citera dikter eller delar av dikter ur minnet. Jag har upptäckt det hos vänner och kolleger som läser och skriver om poesi.
Det finns därför ingen anledning att i den läroprocess som lyrikläsning också är undanhålla de hjälpmedel och inspirationskällor som finns utanför själva poesin. Alltså: innan jag började läsa Malte Perssons sonetter kontrollerade jag för säkerhets skull i min gamla lärobok Takt, rytm och rim i svensk vers av Sten Malmström den exakta uppbyggnaden av en sonett.
Det är en ganska torr och pålitligt faktabaserad genomgång av versmått och andra formproblem i lyriken. Betydligt mer uppsluppet om samma saker kan man läsa hos Alf Henrikson i Verskonstens ABC eller i det nummer av Lyrikvännen som Elise Karlsson och Martina Lowden sammanställde med inspiration från just Henriksson.
Under det senaste halvåret har också poeten och kritikern Anna Hallberg närt mitt poesiintresse med sina oväntade lyrikreflektioner i Snälla poesiskolan (snart uppe i 20 avsnitt i DN). I denna visar hon upp sitt poesislukarjag snarare än framträder som företrädare för en poetisk riktning. Med anarkistisk respektlöshet vrider och vänder hon på poetiska begrepp. Gör en bok av texterna och sprid den bland unga människor, inte minst bland dem som tror att de inte är intresserade av poesi.
Som sagt, poesiläsning är en konst som delvis måste läras ut redan i den skola där litteraturundervisningen närmast är utrotad. Vi har snart till leda hört att läsförståelsen minskar bland unga människor, särskilt bland pojkar, utan att något händer.
Det är därför välkommet att regeringen ägnar en stor del av direktiven för den nya litteraturutredningen åt just skola och bibliotek. Men det kanske inte är mer komplicerat än att med kompetenta och engagerade lärare (åter)införa ämnet litteratur på skolschemat från lågstadiet och uppåt, inte som en del av svenskundervisningen utan som eget ämne.
Poesin borde vara en självklar del av den undervisningen, för det är med den som med matematiken – man måste få hjälp med att knäcka koden och inse värdet av kunskapen innan man faktiskt tycker det är både roligt och stimulerande att läsa den poesi som skapats över hela världen alltsedan människan lärde sig skriva.
