Sara Hallström hör till de mest lovande namnen inom dagens unga svenska poesi, och hennes nya diktsamling Rötter smälter visar att hennes diktning fortsätter att utvecklas och fördjupas. Om debuten ”Vi måste ha protein” (2004) i sviter av kärleks- och resedikter sökte efter det välbekanta i det främmande kan man kanske säga att ”Rötter smälter” går motsatt väg.
Den nya diktsamlingen fokuserar på det förflutna, på historia, minnen, biografi, och bryter ner dessa förment välbekanta storheter och visar på det främmande i dem. Å ena sidan fortsätter den att excellera i det som varit Hallströms starkaste sida ända sedan debuten, den starkt sinnliga framställningen av närvaro i texten, vare sig det gäller platser, förnimmelser hos diktjaget eller närvaron av andra människor.
Å andra sidan ifrågasätter boken, precis som titeln säger, alla föreställningar om att den skrivandes identitet på något oproblematiskt sätt skulle gå att härleda ur det förflutna.
Hallströms poetiska idiom har förtätats ytterligare sedan debuten. Hon närmar sig nu prosadiktens form, utan att definitivt överge radbrytningarna som strukturerande element. De språkliga bilderna, som alltid varit ett kännetecken för henne, står inte fram som dekorationer utan smälter in i helheten, utövande sin verkan i det fördolda. Som i följande dikt, som väl kan läsas både som en etisk poetik och som en kommentar till frågan om biografins betydelse för oss:
Du hade en stor tom väska och en smal kall väg ut. I pannan
ligger hemvägen utsliten, rentrampad. Du driver, sjunger, vart
skall du gå och hur många gånger?
Stryk ut rösten medan sången hamrar, slit ut handstilen
medan handen skriver. Stryk ut
sminket som fastnar,
baksidan på en trafikskylt, varken informativ eller
genomskinlig.
Sara Hallströms poesi har en dröjande kvalitet. Den beror kanske bland annat just på de distinkta men aldrig statiska bilderna. De etablerar sig i läsarens sinne, men förändrar sig, upplöses och ombildas i kontextens olika helheter. Läsningen blir en process, som poesiläsning kan vara när den är som bäst.
Det främmande i det välbekanta
Välkommen att säga din mening på SvD.se. Våra regler är enkla: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. För att få kommentera på SvD.se måste du registrera ett konto med Disqus eller använda ett befintligt konto på Facebook, Google, Yahoo eller OpenID. Läs reglerna i sin helhet Vänliga hälsningar, Fredric Karén, chef SvD.se







