Ett av de originellaste, ja genialaste svenska författarskapen idag är Birgitta Lillpers. Lillpers har kung Midas talang – också de obetydligaste stoffer förvandlas till guld i hennes händer. Inte alltid starkt skinande, ofta snarare mattglänsande, dämpat. Men guld likafullt. Lillpers har skapat sig en särpräglad fiktiv värld, där det är lätt att känna igen sig men krävande att orientera sig.
Det vilar något tidlöst över den lätt ålderdomliga mellansvenska glesbygd där hennes föga spektakulära gestalter lever sina liv. Ingenting är givet eftersom själva existensen hela tiden gör sig påmind. Tillvaron är inget man motståndslöst kan glida över, hävdas med bestämdhet i Lillpers böcker. Därmed har de ett starkt samtidskritiskt drag fastän det sällan sägs ut.
Vad Lillpers gör är att hon blåser liv i den trötta gamla kliché som säger att litteratur som bjuder på språkligt motstånd har en större (samhälls)kritisk potential än den som inte gör det. Hos henne finns en motsättning mellan det igenkännliga i miljöer och gestalter och det absolut personliga, tydliga men gåtfulla språket. Läser man henne snabbt missar man den och ser bara det lätt igenkännbara. Men Lillpers verk är inte i första hand diakrona utan synkrona, och det är språket som hejdar läsarens framfart över sidorna. Genom författarens uppmärksamhet både på till synes triviala yttre situationer och på den väv av känslor, tvekan och överväganden som styr oss fördjupas varje ögonblick, ibland till det plågsamma. Hennes böcker handlar om hur svårt det är att leva och, i konsekvens därmed, hur ofta vi misslyckas i våra försök.
Dessa drag förstärks i hennes nya bok, romanen ”Om du fick tänka dig ett hem”, som trots ett skört optimistiskt slut närmast liknar en dystopi. Miljön är Lillpers vanliga, men glesbygden är ingen fristad. Den beskrivs nu som en trakt där endast sophanteringen, småstölderna och schackrandet med bidrag blomstrar, och den utplånas slutligen genom att en tysk markuppköpare låter hugga ned skogarna och anlägger en golfbana över alltihop, givetvis hänvisande till de naturvärden han också skall bevara, vid sidan av sitt geschäft. Utmärkande för exploatörerna hos Lillpers är ofta deras tankspridda vänlighet.
Romanens bägge huvudpersoner har gett upp och dragit sig undan redan innan berättelsen inleds. Den ene är – åtminstone i sin egen beskrivning – en dissident och miljöaktivist som gömmer sig för inflytelserika fiender i ett övergivet kraftverk. Den andra en medelålders kvinna, sjukpensionär, som dragit sig undan världen i ett litet ombonat hem i skogen.
Mellan dem uppstår en skör förbindelse som på grund av misstroende och destruktiva erfarenheter från det förflutna aldrig utvecklas. Bägge drabbas av katastrof. Dissidenten blir knivskuren av sina förföljare och får ett sår i sidan som aldrig läks. Skogen kring kvinnans stuga huggs ned och hon blir tvungen att överge den. Romanen lämnar dem bägge på flykt mot ovissa öden.
Som alltid är Lillpers personer mångtydiga och omöjliga att sammanfatta. Dissidenten har ett diffust Kristusdrag men är också självtillräcklig och beredd att utnyttja sin omvärld. Kvinnan pendlar mellan företagsamhet och självutplåning.
Vardera är de i första hand ensamma, skärande, existentiellt ensamma i värld som inte har det minsta behov av dem.
Bergitta Lillpers har alltid i första hand varit en poet som också skriver romaner. Ibland har hennes prosa, mitt i sitt djup och sin skönhet, tett sig en aning statisk. ”Om du fick tänka dig ett hem” fortsätter utvecklingen från föregångaren ”Alla dessa liv och våder” (2002) där romanens formkrav fick mer plats än tidigare.
Den nya boken bygger successivt upp en svåruthärdlig intensitet i känsloläget. Det gör den till hennes bästa roman.
