Från partigrundandet 1988 till 2006 nonchalerades Sverigedemokraterna (SD) på det hela taget av det politiska etablissemanget. Idag tycks de flesta vara överens om att den strategin slagit fel. Under den nuvarande mandatperioden har SD pendlat mellan 2,5 och 4,5 procent av väljarsympatierna i olika opinionsundersökningar och sannolikheten är utan tvekan stor att partiet erövrar (minst) ett mandat i det stundande EU-valet.
Om de etablerade partiernas värsta mardröm slår in kommer SD att inta rollen som vågmästarparti i den riksdag som samlas nästa höst. Ett uppstickande missnöjesparti som i valet 2006 erövrade sammanlagt 286 mandat i 145 av landets 290 kommuner – och 22,3 procent av rösterna i Landskrona – kan rimligtvis inte nonchaleras hur länge som helst. Vad vill de missnöjda väljarna?
Det är med blandade känslor jag läser Sveriges Radio-reportern Pontus Mattssons nya bok om SD. Förvisso är Sverigedemokraterna in på bara skinnet en utmärkt reportagebok som kartlägger partiets utveckling från en högerextrem sekt för unga ligister och några övervintrade nazistiska stollar från kriget, till dagens kostymklädda ”patrioter” som säger sig värna folkhemmet och det svenska kulturarvet. Författaren intervjuar ett stort antal SD-sympatisörer och tar pulsen på den sydsvenska ”fyrmannajunta” med partiledaren Jimmie Åkesson i spetsen som format SD:s politik sedan 2005.
Mattssons strama fokusering på SD – och den närmaste förebilden Dansk Folkeparti – lämnar dock mycket i övrigt att önska om man vill förstå den postfascistiska extremhögerns funktionssätt. Den moderna europeiska högerpopulismen föddes redan i början av 70-talet i Frankrike när den gamle vichyanhängaren Jean-Marie Le Pen samlade en lång rad militanta smågrupper för att bilda Nationella fronten. Anhängarna uppmanades att lägga undan knogjärnen, klä sig i kostym och ge sig ut bland folket. Det gällde att dammsuga hela det politiska landskapet för att identifiera alla de missnöjesanledningar som engagerade olika segment inom väljarkåren.
Mot den bakgrunden kan man inte, som Mattsson, klassificera SD som ett enfrågeparti även om kritiken mot invandringen och det mångkulturella samhället dominerar partiets agenda i dag.
Högerextrema populistpartier fiskar, vill jag hävda, i alla grumliga vatten. 70-talets missnöjespartier gick till storms mot den skattefinansierade välfärdsstaten och de krafter som hotade den traditionella kärnfamiljen. Först i mitten av 80-talet, när automatisering och datorisering reducerade näringslivets arbetskraftsbehov, blev främlingsfientligheten en exploateringsbar politisk fråga. De gamla hotbilderna, kommunismen och Sovjetunionen, ersattes av islam vid det kalla krigets slut.
Den dagsaktuella agendan, där extremhögern marknadsför sig som försvarare av välfärdsstaten och den traditionella kulturen, formades först under 90-talet. Resurssvaga personer från arbetarklassen, som hotas av deklassering och utslagning i globaliseringens tidevarv, har ersatt de skatterevolterande medelklassgrupperna som extremhögerns viktigaste väljarbas.
”Vad fan ska vi göra?” Den frågan ställer en uppgiven skånsk socialdemokrat till Mattsson. Ett rimligt svar är inte så svårt att finna. Sverige måste producera de nya jobb som kan ge meningsfullhet och en spirande framtidstro åt globaliseringens förlorare. I annat fall försvinner inte de grumliga vatten där trendkänsliga populistiska entreprenörer kan bedriva sitt fiskafänge.
