En berättelse om landsflyktens omöjlighet. Så kunde man karakterisera den serbisk-kanadensiske författaren David Albaharis roman ”Lockbetet”. I tre stämmor gestaltar Albahari den motsägelsefulla positionen hos den som lämnat sin egen kultur men känner både inre och yttre motstånd mot att ingå i den nya som omger honom.

Lägger man därtill att bilden av det Europa som fostrat Albaharis protagonist domineras av krig och etniska konflikter blir resultatet en kaotisk livssituation där alla frågor om identitet och tillhörighet är öppna och såriga. Och där en enkel nystart i den nya kulturen är övermäktig.

Huvudpersonen i Albaharis roman har likheter med författaren själv. Han har upplevt Jugoslaviens sönderfall och inbördeskrig när han vid mitten av 90-talet lämnar sitt land och flyttar till Calgary. Den kanadensiska staden blir en sinnebild för den nya kulturen, och beskrivs som en förort mitt i vildmarken som saknar både historia och torg där människor kunde samlas. Vilket, med tanke på hur historien och samlingsplatserna användes i Jugoslavien, inte är en entydigt negativ sak.

I det nya landet försöker Albaharis huvudperson skriva en biografi över sin döda mor, grundad på en omfattande intervju han gjort med henne. Modern är en paradox, en serbisk kvinna som konverterat till judendomen under nazismen och varit gift med två judiska män, den förste mördad av nazisterna, den andre överlevare från koncentrationslägret. Hon lever oförtrutet vidare trots att hon förlorat allt under världskriget – också sina två barn – och sprider närvaro och trygghet i sin omgivning, medan faderns erfarenheter sugit ur honom livskraften.

Men förstå hennes blandning av total illusionslöshet och livsvilja lyckas sonen inte, trots att även han har gått igenom ett krig. Hur illa moderns livshållning passar in i Nya världen illustreras av de svårtydbara inspelningarna på en uråldrig bandspelare som ständigt tycks vara på väg att ge upp andan.

Hennes motpol är huvudpersonens kanadensiske vän, författaren Donald som är en parodi på en modern människa. Med sina ständiga uppmaningar att glömma sig själv och gå till själva saken, att besluta sig och sedan genast handla, att undvika omvägar och ta den genaste vägen står han för raka motsatsen till det mångtydiga och svåröverblickbara europeiska arv som huvudpersonen flytt. Vilket han också gärna påpekar.

Mellan moderns och vännens världar tvekar Albaharis huvudperson, oförmögen att välja sin egen väg. Det avspeglar sig i hans prosa som karakteriseras av ständiga omtagningar, av självtvivel, grubbel och minnen som styr in på oväntade vägar.

Albaharis envetna stil kan föra tankarna till Thomas Bernhard även om han har en bit kvar till dennes monomani. Romanen slutar i öppenhet, utan att någon förståelse har uppnåtts, som en utmaning till läsaren att se sig omkring och leva sig in i alla de hemlösas predikament.