Svensk socialdemokrati har haft sex partiordföranden under 1900-talet och lika många statsministrar. Vanligtvis har det ena jobbet följt med det andra. Det är ett mått på partiets hegemoni i svensk politik under denna period. Inget annat land kan uppvisa en sådan politisk stabilitet, eller trögrörlighet om man vill se det ur ett annat perspektiv. I andra europeiska länder har partier kommit och gått i regeringsställning och även inom Skandinavien har flexibiliteten varit betydligt större. Idag är den socialdemokratiska särställningen bruten i såväl Norge som Danmark och den kommer inte att låta sig återupprättas i en handvändning.

I vilken grad Olof Palme bidragit till att skapa denna stabilitet är svårt att avgöra men att han gav partiet en betydelsefull injektion av nytänkande kan knappast bestridas. Mot denna bakgrund är det en smula egendomligt att denne karismatiske politiker inte har fått en biografi, eller är det möjligen på grund av att hans liv och gärning så länge varit omstridd som biografin dröjt. I dagarna har emellertid sent omsider Kjell Östberg utkommit med I takt med tiden. Olof Palme 1927–1969, första delen i en biografi, som länge varit både behövd och efterlängtad.

Strax efter Palmes död skrev visserligen Björn Elmbrant en biografi, men den var i huvudsak en journalistisk produkt som inte borrade djupt och vetenskapligt i Palmes karriär och verksamhet. Förra året utkom SvD-medarbetaren Claes Arvidssons ”Olof Palme. Med verkligheten som fiende”, en brett upplagd skildring av Palme som politiker. I övrigt har det utkommit en en strid ström av minnesböcker som lyft fram en eller annan sida i Palmes många verksamheter och som hyllat honom med i stort sett okritiska ögon.

Det som givit svensk socialdemokrati dess enastående ställning är inte lätt att säga men så mycket tycks mig ändå klart att det har haft något att göra med partiets förmåga att vaska fram ledare som varit i takt med sin tid. So­cialdemokratins ledare har från Branting till Erlander varit resultatet av ett långdraget maratonlopp genom partiets instanser och organ, med början i SSU och avslutning i riksdag, utskotts­arbete och slutligen statsrådsplacering. Ändå har det inte varit lätt att träffa det slutliga valet till partiordförande, något som framgår av maktkampen efter Per Albin Hanssons död. Endast vid ett tillfälle har det funnits en självklar kronprins, nämligen vid valet av Olof Palme vid kongressen 1969. De invändningar som trots allt riktades mot honom var inte mer än krusningar på ytan.

Trots denna kompakta enighet vid valet, kom Olof Palme att bli den i särklass mest omstridde av partiets alla ledare. Det hade sin grund i hans kontroversiella ut­rikespolitik och inte minst hans stundtals häftiga kritik mot USA.

Men även i andra frågor väckte han irritation och ibland även avsky hos sina politiska motståndare. Till det bidrog att han inte enbart gjorde kontroversiella ställningstaganden utan att han dessutom i hela sin person hade en kontroversiell framtoning. Han anklagades för att vara arrogant, illvillig och hånfull i sin behandling av äldre politiska motståndare. Dessa förhållanden tillsammans med hans tragiska död har möjligen bidragit till att det dröjt så länge att skriva en biografi över denne märkvärdige och färgstarke politiker.

Kjell Östberg har gått omsorgsfullt tillväga och det porträtt han tecknar av Palme är en bild i helfigur. Det är förvisso en biografi där politiken väger tungt, men även andra sidor i Palmes liv upptar författarens intresse. Det är bra, för ingen människa kan leva av politik allena. Hans barndom och uppväxt skildras tämligen ingående och de saknar säkerligen inte betydelse för Palmes politiska orientering.

Olof Palme var som politiker en problemlösare. Han kunde ta sig an nästan vilket ärende som helst inom vilket politikområde som helst och snabbt hitta en lösning även på de svåraste problem. I det avseendet var han en ovanligt praktisk och pragmatisk politiker. Det intressanta med honom var emellertid att han även hade en starkt uttalad ideologisk sida. Han var uttalad antikommunist och mycket tydligt orienterad åt västsidan i det kalla kriget. Likväl kom han i tidens stora fråga som rörde tredje världen och kampen mot imperialismen att hamna i konflikt med den dominerande västliga hållningen och i synnerhet med USA:s önskemål. Under Palmes tid som statsminister noterade Sverige ett lågvattenmärke i förhållandet till USA.

Vad var då den drivande kraften hos denne mångsidige politiker? Den frågan förblir dessvärre obesvarad i Östbergs biografi, ett i övrigt utmärkt och gediget arbete.

Det finns dock antydningar som man kan reflektera över på egen hand. Så blev till exempel Palme i borgerlig press tidigt anklagad för att vara en ”klassförrädare”. Han hade övergivit den aristokrati från vilken han kom och gått över till andra sidan.

Det är en intressant problematik som jag tycker att Östbergs skulle ha borrat lite djupare i. Kanske betydde den inte så mycket för Palmes val av klasståndpunkt, men jag är övertygad att anklagelsen fick betydelse på så sätt att han livet igenom sökte värja sig mot denna beskyllning. Det fick i sin tur betydelse för hans ställningstagande i stridsfrågor inom partiet där han stundtals kunde drivas att ta en position som han egentligen inte trodde på. Löntagarfonderna är kanske det mest tydliga exemplet. Denna brist i Östbergs intressanta studie kan man på goda grunder anta blir åtgärdad i de följande delarna.