Bajs är inne i våra dagar. Enligt programledaren för SVT:s tävlingsprogram ”Wild kids”, Ola Lindholm, fick deltagarna vid årets inspelning bereda sig på bajsregn. Medelst jätteslungor med elefantbajs sköt ena laget ner det andra medan de balanserade på pålar. Vid sändningarna i januari får vi se hur det gick.

I bokutgivningen för barn är bajs likaledes gångbart. De senaste åren har antalet titlar som behandlar ämnet stadigt ökat. Bara i år utkommer sex stycken, varav två är återutgivningar av moderna klassiker och fyra är nyutgivningar.

Den populära bilderboken ”Det var det fräckaste!”, om den stackars mullvaden som får en bajs­korv i huvudet, är en av de båda nyutgivningarna. Den gavs ut i Sverige första gången 1995, kom ut igen i mindre format förra året och finns nu i en tredje utgåva med pop-up-flikar och möjlighet att köpa mullvaden som mjukdjur, med bajskorv på hjässan och allt.

Boken har även blivit barnteater och de senaste åren har Malmöbaserade Obanteatern turnerat med den.

Berättelsen är avsedd för de yngsta läsarna och har enkla bilder och lite text som bygger på upprepning. Den har sin utgångspunkt i att ett större djur råkar släppa sin spillning på ett mind­re. ”Det var det fräckaste!” utropar mullvaden när bajskorven landar, och i sin iver att komma på vem den skyldige är ger han läsaren en lektion i hur spillning från olika djur ser ut. Han går runt och frågar haren, hästen, grisen, kon, duvan och geten, som alla visar hur just deras spillning ser ut genom att lätta på trycket.

Boken tillhör de välförtjänt framgångsrika på temat bajs, men övergången till pop-up-bok har inte skett helt smärtfritt. Dels har flera flikar fått en lite knepig konstruktion som gör det svårt att flytta på dem smidigt, dels har det i processen skett en omstrukturering av sidor, bilder och text vilket har gjort att logiken i berättelsen har rubbats något. Originalutgåvan, för att inte tala om den söta utgåvan i mindre storlek, är strået vassare, men i brist på dessa duger den nya bra. Alla bajspluttar som tittar fram när man drar i flikarna kommer förstås att göra stor succé.

Det pedagogiska syftet i berättelsen är tydligt, och går heller inte att ta miste på i övriga böcker som behandlar bajs från de senaste åren, särskilt inte dem som är avsedda för de mindre barnen. Det handlar ofta om att socialisera in de små i hur man använder pottan eller toaletten på rätt sätt samt att göra pott- eller toaletträningen rolig. Småbarnsböcker som ”Bajs-Plutten”, ”Toaletten hungrig” och klassikern ”Max potta”, som utkom första gången 1986 och återutgivs i år, är goda exempel på detta.

I ”Bajs-Plutten” drar den lilla kycklingen lärdom av alla de and­ra djuren som sitter på toaletten, och får slutligen beröm när den bajsar alldeles själv samt kommer ihåg att spola (boken är även försedd med en interaktiv spolknapp). Hur viktig spolningen är får även läsaren av ”Toaletten hungrig” veta, medan Max utgör ett gott exempel som pottsittare.

Även för de lite äldre barnen finns några titlar som har ett tydligt syfte att förmedla kunskap, exempelvis ”Bajs. Det onämnbaras naturhistoria” (recenseras nedan), ”Bajsboken” och den mer textorienterade pop-up-boken ”Från glass till bajs”. För denna målgrupp blir det dock mer faktaorienterat; pott- och toaletträning är av förklarliga skäl inte längre något syfte. I ”Från glass till bajs” handlar det exempelvis om matsmältningsapparaten. Man får följa maten på en informationsrik resa genom kroppen, där vi bland annat får veta vad kiss och bajs är för något och vad det består av.

Hur startade då hela den här trenden? Sannolikt skedde det 1997, då Pernilla Stalfelts ”Bajsboken” såg dagens ljus. Förra året trycktes den om för 18:e gången och är nu uppe i en upplaga över 100 000 exemplar. Stalfelt närmade sig ämnet med både humoristisk och pedagogisk blick, och som vi har sett är detta fortfarande ledorden i dagens bajsboksutgivning. Vi är långt ifrån det politiska budskap som fanns i Annika Elmqvists omdebatterade ”Sprätten satt på toaletten” (1970), där folket i sann progganda vinner över den onde kapitalisten som släpper ut skit i sjöarna.

Vad kan man då dra för slutsatser av dagens utbud? Bajs är inte längre politiskt, utan ett ämne som författare och konstnärer förhåller sig till pedagogiskt och humoristiskt. Kanske också psykoanalytiskt. Inom psykoanalysen har det länge funnits en koppling mellan för sträng potträning och psykisk störning i vuxen ålder, och dagens bajsböcker går helt i linje med dessa tankar. Någon sträng potträning ser vi inget av här. Det ska vara roligt att bajsa!