Ångestdiktning är en svår sak, i varje fall om den ska drabba läsaren och väcka igenkänning. Sylvia Plath kunde skriva sådan, även hennes make Ted Hughes. Det finns många andra, tyvärr kanske alltför många som aldrig kan förmå pinan att härdas till konst, men att jag kom att tänka på just detta poetiska par beror på att Johanna Ekström i sin nya diktsamling, Det enda främmande, visar en förtvivlad kraft och aggressivitet av ett slag som erinrar om både Plath och Hughes. Hon är stundtals desperat och uttrycker detta med drabbande kraft, hämningslöst och självuttömmande. Som Plath och Huhges. Utan omsvep men med drabbande uttryck och träffande metaforer.

Johanna Ekström kan skriva på gränsen till det uthärdliga, som Lars Norén när han ännu skrev lyrik eller som Ingegerd Kallenbäck på senare år. Här finns en högspänning som väcker undran och bävan. Hur ska det gå? Vi får hoppas att poesin utgör en explosivt pysande säkerhetsventil.

Man försöker gärna värja sig, men dras obönhörligt in i Johanna Ekströms värld och kan lätt känna sig delaktig i hennes anfäktelser, detta i kraft av den intensiva språkliga energi som hon lyckas ladda sina korta dikter med. Johanna Ekström rör sig inom ett trångt solipsistiskt och extremt självupptaget poetiskt revir, men inom detta behärskar hon sina poetiska uttrycksmedel, spiller ingenting utanför utan är omutligt säker på handen, konstnärligt sett. I detta avseende finns en behärskning, men i övrigt råder mentalt kaos och förvirring.

Man kan bli ledsen av att läsa hennes korta och nerviga, ofta mycket lakoniska och liksom aforistiskt avnupna dikter. Dock måste man beundra dem för deras behärskade pregnans – och för att de ger läsaren ett jämförbart mått på hans eller hennes egna tvivel på livet och tillvarons värde. Jag tror att Johanna Ekström är en poet som på ett positivt sätt skulle kunna nå och kommunicera med läsare som känner att livsmarginalerna krymper. Hon är en poet som skriver rader som dessa:

Drömmens vinägergröna spadtag

Pulsens hjärtlösa försäkran

Nu – inte nu

Johanna Ekströms ofta överraskande poetiska rapporter från våra gemensamma mentala yttermarker kan ge både bekräftelse och tröst.