Det är förstås helt naturligt att paradoxernas mästare Claes Andersson har skrivit en diktsamling om döden med titeln Lust. Författaren skulle i och för sig med rätta kunna påpeka att om man skriver om döden handlar det i grunden om det lustfyllda livet, liksom tvärtom i allehanda invecklade mönster. Paradoxerna finns inbyggda i tillvaron.

Utgångspunkt är erfarenheten av åldrandet och den alltmer krympande tiden. Som oftast hos Andersson staplas de mer eller mindre motsägelsefulla satserna på varann till kataloger med lösa fogar mellan smådelarna; ibland är det rentav så att enstaka fraser eller strofer gott kunde stå som egna tillspetsade kortdikter, till exempel: ”När man har varit nära gränsen några gånger / känns inte tanken på utplåningen längre lockande / Vi vet inte vad vi har men vi vet vad vi får”.

Raderna sammanfattar ganska väl tonläget i samlingen som helhet – också i det avseendet att de visar hur en del av räddningen från leda och svartsyn ligger i förmågan att spänstigt vända på schablonerna. Som den romantiska rationalist Andersson är kan han slå fast: ”Dikten är – som mänskan och de andra djuren – gjord av brosk och ben”. I själva verket finns det ingen hejd på vad dikten är gjord av – tro, tvivel, längtan, saknad, framtid, höstfärger… Följer man denna tanke ännu ett stycke innebär den att dikten blir identisk med vad den beskriver. ”Jag skriver att jag andas att du andas” lyder bokens besvärjande sista rad som bekräftar och befäster det lyckliga faktum att livet, kärleken och den älskade ännu finns till – och därmed den lust som titeln talar om.

Uppgiven och energisk, depressiv och livsbejakande, modfälld och effektiv fortsätter Andersson i den nya boken sin poetiska gärning som om gränserna mellan diktsamlingarna snarast vore tillfälligheter. Han låter sig inte nedslås utan att formulera saken, han vägrar att hjälplöst foga sig. Som alltid blandar han individuellt och socialt, det övergripande har alltid sina rötter i den enskilda människan. Självrannsakande kan han konstatera att ”Det är lätt att vara ironisk när man har allt” sedan han citerat ett par rader ur sin debutdiktsamling från 1962.

Domen över den värld och den tid han är och har varit en del av är hård. ”Den dagen och den natten har redan börjat då det som / fördelas inte längre skall tillfalla oss” inleds en dikt med apokalyptiskt tonfall som ingalunda handlar om ett generationsskifte vilket som helst. Mycket preciserat anger han hur den värld som är vår störtar samman på grund av ”vår / girighet, vårt våld och vår omåttlighet”. Bistert sammanfattar han: ”Allt vackert vi kunde röras och beröras av slog vi helt / enkelt ihjäl”.

Men även om Anderssons tids- och självanalys är skoningslöst mörk, är den också alltid på något sätt ömsint och full av värme trots sträva formuleringar; förakt är inte hans sak. Paradoxerna och justeringarna av invanda klichéer är också ett sätt att antyda andra synsätt och därmed andra möjligheter – till och med när han apropå hoppet om ett evigt liv dämpar den trosvissaste av klyschor: ”Den som väntar får troligen / inte se”.

I detta ”troligen inte”, med sin dörr på glänt också mot det otroliga, skymtar en viktig drivkraft i Anderssons poesi. Desillusion och öppenhet, med ett livande stänk av klok och flerbottnad humor, präglar denna liksom hans närmast föregående diktsamlingar. Människolivets under förtätas enkelt och självklart i en vacker formuleringslabyrint: ”Men om hjärnan vore så enkel att vi kunde / förstå den / vore den så enkel att vi inte skulle / förstå den”.