Den turkiska författaren Oya Baydars roman ”Förlorade ord” inleds med två nyckelscener. Författaren Ömer Eren blir vittne till ett attentat. En ung kvinna skjuts. Hon överlever, men fostret i henne dör. Vi får också se Ömer och hans familj när de besöker en ö utanför norra Norge några decennier tidigare. Där träffar de en gåtfull tysk, en poet som säger att han ”deserterat från livet”.
Attentatet sätter igång en kedja av händelser som knyter ihop gestalter och miljöer. Mannen som deserterat knyter ihop, eller förtätar, romanen på det symboliska och idémässiga planet. Ty den handlar om människor som deserterat, eller som övergivit de vägar de själva eller andra stakat ut för dem.
Ömer har skrivkramp. Han har tappat känslan för det väsentliga och fyller sina romaner med plattityder och sentimentala lyrismer och sig själv med stora mängder alkohol. Titelns förlorade ord syftar på honom. Hans fru Elif är en framgångsrik forskare, men även hon tycks ha deserterat: från livet och insikten att också de möss hon experimenterar med är levande varelser.
Deras son Deniz, döpt efter en mördad frihetskämpe under diktaturen då Ömer och Elif bekände sig till marxist-leninistiska ideal, sviker föräldrarnas förhoppningar om att han skall bli berömd och söker sig tillbaka till ön, där han närmast återskapar den gåtfulla tyskens öde och skapar ett liv på trots mot förväntningarna.
Med en skillnad: han lever inte ensam utan träder in i ett familjesammanhang, när han gifter sig med en ung kvinna på ön. Hon dödas senare i ett attentat, när Deniz visar henne sin uppväxtstad. Deniz återvänder till ön där han lever med sin son och den mördade hustruns morföräldrar.
Den unga, skottskadade kvinnan var på flykt från sin familj i ett hedersrelaterat drama, och hennes man – som också var med vid attentatet – har deserterat från den kurdiska gerillan i bergen i östra Turkiet.
Allt detta står klart tidigt i romanen. Sedan utvecklas skeenden och relationer utifrån dessa förutsättningar. Ömer beger sig österut för att ta kontakt med den unge desertörens familj, men också för att lära känna och kanske skriva om det lågintensiva inbördeskriget. Han har tidigare uttalat sig för kurdernas rätt att använda sitt eget språk, och han ser själv sitt engagemang som en fortsättning på de radikala idealen från ungdomen.
Samtidigt beger sig Elif till den norska ön för att försöka lappa ihop förhållandet med Deniz, hennes och makens ”förlorade son”. Men det är ingen villkorslös botvandring. Elif lägger in besöket före en vetenskaplig konferens i Köpenhamn, praktiska hänsyn tycks alltid styra hennes väg.
Under romanens gång förändras alla gestalterna. Draget av bildningsroman är tydligt, och trots den pessimistiska tonen finns hela tiden ett hopp för Oya Baydars gestalter. Hon skildrar dem empatiskt, men också med psykologisk skarpsyn. Hon skiftar gärna perspektiv och glider in i korta passager av jag-berättande. Det ger fint förtätade bilder av gestalternas upplevelser, både av besvikelserna och deras drömmar om försoning och återkomst till det liv de deserterat från.
I sin närhet till gestalterna ger Oya Baydar även tänkvärd vinkling åt de kulturella perspektiven. När Elif uppfattar svärdottern som en okunnig bondjänta, visar Oya Baydar att kulturchauvinismen är en global åkomma. Trots sin sympati för kurdiska rättvisekrav, skriver hon om gerillans terror och visar även att den hederskultur som Feministiskt initiativ nyligen förnekade är en realitet.
”Förlorade ord” är en roman som lever i brytningen mellan de brett episka linjerna och skärpan i Oya Baydars bild av konkreta situationer och upplevelser. Där utkristalliseras en annan historia, en hoppfullare historia bortom sveken, terrorn och deserteringen från livet.
