Det händer plötsligt en dag! Edward Lear, nonsensdiktningens fader, utvecklar en besvärande ljudallergi, en reaktion som är kusligt ihållande eftersom det handlar om 473 katter i Paris, som åtföljs av 40 osnutna ungar i Schweiz. Lear, som ständigt levererar en ström av verser åtföljda av krumeluriga teckningar, måste för en gångs skull lägga ner stift och penna och konstatera att tiden är ett ingenting, som i enstaka fall kan besegras genom en förtvivlad munterhet, väl inövad och anpassad för kritiska situationer. Edward Lear föddes i Highgate 1812 och dog i San Remo 1888. Som versmakare och nonsensartist skulle han kunna vara kusin till mångsysslaren Roland Topor (1938–1997). De var båda extremt ljudkänsliga och Topor tyckte om att berätta att hans kusliga roman Hyresgästen hade verklighetsbakgrund. En sommar hade familjen hyrt rum bredvid en kvinna, Adrienne D, som trakasserade dem så fort de gav minsta ljud ifrån sig. Det uppdagades senare att den ljudkänsliga kvinnan drev en illegal abortklinik, hennes nerver klarade inte hanteringen. Det blev första lektionen i fasadhållning eller konsten att verka normal trots att motsatsen föreligger.
”Hyresgästen” filmades av Roman Polanski på 70-talet och får nog räknas som en svart humorklassiker om man i begreppet innefattar ingredienser från surrealismen, från den så kallade paniska rörelsen, Panique. Rörelsen, som blev kortlivad, växte fram ur ett möte mellan dramatikern Fernando Arrabal och chilenaren Alejandro Jodorowsky. Jodorowsky hade sysslat med teater i Mexico och bland annat satt upp Strindberg och den så kallade exilsurrealisten Leonora Carringtons pjäs ”Pénélope”. Han blev med tiden mycket besviken på André Bretons oförmåga att hänga med i de nya uttrycksmedlen som science fiction och rock.
Att romanen blivit så populär och läst beror till stor del på Polanskis gastkramande filmatisering. Men kanske låg den också rätt i tiden. Hyresgästens lycka när han kommer över en lägenhet förbyts stegvis i skräck när han inser att man kommer att kräva mer än hyra av honom.
Herr Trelkovsky är från början en skötsam, grå och beskäftig man med ljudkänslighet som beteendemönster och viljan att njuta av sin nya bostad i storstaden som slutmål. Han hamnar i en gåtfull och snärjande värld, där han från början väljer fel tonläge. I den paniska rörelsens väsen låg den totala friheten, rätten att överraska och chockera. Där fanns också en stenhård disciplin: den utmätta tiden kunde inte ruckas.
Trelkovsky är förutbestämd för sitt öde. Genom en rad förödmjukelser förbereds han för sitt öde. Den yttersta förnedringen är förlusten av könet. Han förvandlas till den tidigare hyresgästen, en kvinna som hoppat genom ett glastak. Ingen undkommer sitt öde, gång på gång möter Trelkovsky sin dubbelgångare. Gång på gång tvingas han ut ur storstadens gemenskap och hänvisas till de utstötta och hemlösa. Väggarna spricker i blod, avföring fyller trappuppgången, glastaket spricker för en ny, fallande kropp. Obönhörligt störtar storstadens ljud och död sig över Trelkovsky. Man stjäl hans kön, han kastreras och tappas på blod, här finns ingen nåd bara en repetitiv död.
”Hyresgästen” är en gåtfull och sårig berättelse som innehåller många motsägelser och överraskande upptakter. Ibland blir texten väl blomstrande, övertolkningar ligger på lur. Då kan man tänka på Edward Lears 473 katter och 40 osnutna ungar, och genast uppstår balans.
Det är självklart att en dubbelgångare sitter på kaféet och att skriket kommer ur din egen strupe. Du vet att timmen är sen, glastaket spricker, på gatan vandrar en ung man med kontrakt på sin första lägenhet i fickan. Han går där och visslar kanske. Tiden är ingenting. Han vet inte sitt öde.
