”Glansen kom tillbaka i hennes ögon. Med bleka läppar kysste hon honom en gång, två gånger. Hon räckte honom båda sina händer och gav honom sitt sista småleende.
Nu kom den kalla vinden. Och med en rysning gick hon bort ifrån dem”.
De tre kvinnorna runt köksbordet rös unisont. Den som hade läst högt (det var jag) var misstänkt tjock i rösten. Alla tycktes plötsligt som om de hade fått något i ögat. Stämningen var andaktsfull.
Vi idkade högläsning ur det näst sista kapitlet i Ethel Turners ungdomsklassiker från 1894, ”Sju syskon”. Hur vi hade kommit in på ämnet från början minns jag inte, men alldeles tydligt var att boken fortfarande hade samma förmåga att driva oss till tårar som när våra mammor satte den i händerna på oss för ganska många år sedan. Vi upptäckte att vi alla tre kunde hela det näst sista kapitlet mer eller mindre utantill (dock hade E och M en översättning som skilde sig en aning från min, Ragnar Stigens från 1933).
Vi hade alla haft ungefär samma upplevelse som barn; våra mödrar hade introducerat den för oss och vi hade drabbats av samma kraftfulla magi som en gång de, Jag har min mammas gamla exemplar, fullständigt sönderläst av både henne och mig, och översättningen är minst sagt ålderdomlig (undertiteln lyder ”Sju rustibussar i Australien”, efter engelska originalets ”7 Little Australians”).
I vad består magin med ”Sju syskon”? Fungerar den lika magnifikt på de som är barn idag? Troligtvis inte; en av oss runt det där bordet hade försökt introducera den för sina flickor, men de tyckte att den var ”långsam” och ”omständlig”. Kanske är jag och mina vänner den sista generationen som kommer att till fullo uppskatta den? Och om jag läste om hela boken i dag med den vuxna litteraturkritikerns ögon skulle jag antagligen finna en mängd brister. Även om jag fortfarande är övertygad om att den innehåller en av de mest grandiosa och plågsamt sorgliga dödsscenerna i världslitteraturen.
Men det är intressant hur vissa böcker förmår att bita sig fast, så till den grad att man kan citera ur dem ordagrant fortfarande, trettio år efter att man senast läste dem. Mycket få läsupplevelser jag haft i vuxen ålder kan i styrka mäta sig med min upplevelse av ”Sju syskon”, även om jag läst många böcker som kvalitativt har varit oändligt mycket bättre. Kanske är den där oförfalskade, helt vidöppna läsupplevelsen, utan vuxenlivets alla filter och cynismer, nästintill helt omöjlig att uppnå när man lämnat barndomen bakom sig. Jag vet att jag ständigt strävar efter den alltjämt, även om ett yrke som professionell läsare gör det ännu svårare. Men den där kvällen vid köksbordet med mina vänner blev jag återigen påmind om dess svindlande styrka och gränslöshet.
