Vi är många, vi blir bara fler och fler. Det solida jaget, det som tog en livstid att upptäcka och utbilda, ligger (för närvarande) på historiens sophög. I stället rör vi oss med en serie av- och påtagbara masker, identiteter som vi växlar mellan utan inbördes hierarki, utan att någon av dem räknas som extra sann. Personligheten, det hos oss själva vi kallar jag, är något som är situationsbundet och växlar med tiden, kanske rentav från dag till dag.
Ingrid Elam skildrar i ”Jag. En fiktion” hur nära litteraturen genom seklerna följer varje samtids förväntningar på vad som döljer sig bakom det lilla ordet. Från att ha varit en garant för normen – läsarens like, en mätsticka att läsa av de skildrade dårskaperna mot som i ”Don Quijote” – kommer det litterära jaget att utmana normen, och tvärtom bli en garant för individualitet, ett krav i vår äkthets- och personlighetsfixerade tid. Snart, menar Elam, är det bara detektivromaner som skrivs i tredje person.
Det är framför allt offentligheten som förändrats. Det mediala utbudet konsumerar personlighet och självutlämnande i allt högre takt, samtidigt som det lärt upp gemene man hur man uppträder som en fiktiv karaktär, som huvudpersonen i en berättelse. Litteraturens strategier för att bemöta detta kan vara att ytterligare understryka det fiktiva i det litterära jaget, som hos Lars Jakobson eller Jan Kjaerstad, eller försöka övertrumfa andra medier, utnyttja textens specifika möjlighet till närgångenhet och utlämnande, som hos Carina Rydberg, Maja Lundgren eller Lars Norén.
Det rör sig om inget mindre än 2600 års litteraturhistoria i stark kompression, en rask uppmarsch till samtiden ända från Sapfo via några väl valda knutpunkter som Augustinus, Montaigne, Rousseau, Proust. Litteraturhistoria är också en berättelseform, och en av berättelserna handlar om hur författare sliter åt sig första person singularis från samhällskonventionen och gör det först personligt, sedan kluvet, motsägelsefullt, komplext och rentav lögnaktigt.
Med vår egen tid som norm kunde man säga att det som berättas är en historia om hur jaget moderniseras. En nyckelfigur i denna nedbrytningsprocess hade kunnat vara Dostojevskij, nu är det Hamsun, Strindberg.
Men vem är jag i ”Jag. En fiktion”? Eller rättare sagt, vilket jag för ordet? Enligt sitt eget recept för en gammaldags berättare stampar Elam till med två ”jag” redan på bokens allra första rad, för att sedan diskret stiga tillbaka bakom textens huvudsakliga hjältar i tredje person, August, Edith, Charlotte, Emily (Dickinson) och de andra. Mer behövs inte, säger Elam apropå ”Madame Bovary”, det ger auktoritet nog att ”återskapa ’verkligheten’ så sann och banal den kan bli”.
Den Ingrid Elam som säger jag på sid 7, men sedan sparar första person till efterord och notapparat, är akademiker och författare till den receptionshistoriska boken ”Min obetydliga beundran” från 2004, som berättar om Martina von Schwerin (1789-1875), genom sitt brevskrivande en pionjär inom den svenska litteraturkritiken. För Elam är det självklart att se läsningen och litteraturförmedlingen som en del av litteraturhistorien, till skillnad från den traditionella berättelsen om ett avantgarde som rusar fram genom tidens natt likt en komet, utan att bry sig stort om vem som lyckas hänga med. Böcker existerar inte i vakuum, de uppstår i samspel med sina läsare.
Men ännu mer spännande är en annan berättelse: ”Att vara en skrivande kvinna är att vara ett föremål för manlig avund maskerad som förförelsekonst”, heter det om Victoria Benedictsson i en formulering som föregriper avsnitten om Carina Rydberg och Maja Lundgren. En kvinna som skriver tvingas välja, menar Elam: kärlek eller dikt, kärlek eller självförverkligande. Redan hos Charlotte Brontë finns valet. ”Jane Eyre” lever av det djärva i huvudpersonens vägran att bli älskad för någon annan än den hon själv vill vara: ”Hon ställer alltid sitt jag mot den kvinnliga identitet som erbjuds henne, och jaget vinner varje gång”, heter det om Jane Eyre.
Elam är glasklar i sin skildring av det kvinnliga skrivandet genom historien. Manliga egon punkteras – Werther är en parodi, Rousseau och Myrdal avsiktligt eller oavsiktligt förljugna – medan kvinnojagen, från Södergran till Kerstin Ekman, för en legitim och heroisk kamp som med Duras formulering ytterst gäller rätten att vara författare (=upphovsman) till sin egen erfarenhet. Kanske är det tanken bakom titeln: ett jag är något man måste skapa själv, och blir alltså sanning först som fiktion.
Kanske hänger det ihop med det ovanliga motsatspar som ger sig till känna i formuleringen om Jane Eyre: jag/identitet. Det uttrycker en syn på jaget som är lättrörlig och modern, helt i fas med dagens litteratur, sådan hon beskriver den hos Lars Norén – en följd av provisoriska jag, endagsvarelser – och inte någon tungrodd koloss à la Strindberg, som bara kan välta och gå sönder.
Det är en tanke som går att ta spjärn mot. Annars är tonfallet långa stycken inte helt olikt en läromedelsförfattares. Det mesta går att instämma i, resans hållplatser är samma som varje litteraturhistoria stannar vid. ”Jag. En fiktion” kunde vara handbok i fempoängskursen ”Från Sapfo till Knausgård”, en kurs man gärna gått. Skorrar på riktigt gör det bara när Elam jämför Lars Norén och Maja Lundgren, och påstår att det varken var skillnad i kön eller maktposition som kom medierna att behandla dem olika, utan litterära kvaliteteter (negativa bestämningar som ”impressioner” och ”narcissism” smygs in om Lundgren) och gradskillnader i hänsynslöshet: ”Det var dessa avslöjanden om andras sexualitet, snarare än författarens kön, som avgjorde vem av de två som skulle sjukförklaras.”
Avvikelsen från den för övrigt konsekventa solidariteten med kvinnliga författarskap är så flagrant att man misstänker att ytterligare ett Elamskt jag kommit till tals, nämligen den före detta kulturchefen på den tidning som engagerade sig hårdast mot ”Myggor och tigrar”.
