På bokmässan i Frankfurt 1990, som råkade sammanfalla med Tysklands officiella återförening, blev den holländsk-brittiske journalisten och författaren Ian Buruma vittne till en märklig scen. De båda blivande Nobelpristagarna Günter Grass och Kenzaburo Oe hade sammanförts till ett samtal, där de inför en alltmer besvärad publik kom att tävla om att misskreditera sina egna hemländer. Med en dåres envishet beklagade Grass den tyska återföreningen, medan Oe underströk hur opålitligt och farligt Japan var. ”Ja, men det var Tyskland också”, sa Grass som inte ville vara sämre. ”Men tänk på den japanska diskrimineringen mot koreanerna och ainufolket”, replikerade Oe. ”Nej, japanerna måste vara värre.”
En mer tacksam introduktion till de sammansatta problem som han behandlar i sin essä- och reportagebok ”Skuldbördan”, med undertiteln ”Hur Tyskland och Japan gjort upp med andra världskriget”, kunde Buruma väl knappast önska sig. Och kanske inte heller en mer passande utgångspunkt än att iaktta de båda ländernas reaktioner på Kuwaitkriget 1991. Medan tyskarna omedelbart fyllde gatorna med fredsdemonstrationer, kändes Kuwaitkriget i Tokyo ”långt borta”. Det är om likheterna i de historiska erfarenheterna och de avgörande skillnaderna i förmågan att hantera dessa erfarenheter som Burumas studie handlar.
Med stilistisk elegans och en god förmåga att begripliggöra komplicerade mönster jämför Buruma här alltså tyskarnas och japanernas uppgörelser med sin krigiska historia, och söker klokt nog snarare politiska än kulturella förklaringar. Genom att studera skrifter och dokument, göra rundresor i länderna och samtala med historiker, journalister, författare och debattörer resonerar den moralfilosofiskt ständigt lika nyfikne Buruma om och ger åskådliga exempel på tyska och japanska utslag av – eller brist på – vad som på tyska kallas Vergangenheitsbewältigung (förmågan att minnas och bearbeta sin historia).
Att tyskarnas vilja att göra upp med sitt förflutna ännu inte har sin motsvarighet i Japan, förklarar Buruma framför allt med att Japan efter kriget kom att fortsätta regeras av i stort sett samma byråkratiska och politiska elit som under kriget, medan nazismens fall i Tyskland innebar ett helt nytt kapitel i landets historia. (Här tummar Buruma kanske inte direkt på den intellektuella hedern, men drar, liksom på en rad andra ställen i boken, litet väl onyanserade slutsatser, i det här exemplet med tanke på att även Förbundsrepubliken Tyskland efter kriget hade flera före detta nazister på ledande positioner i samhället.)
Hur som helst, den stora skillnaden mellan Tyskland och Japan vad gäller den officiella hållningen till skuld- och ansvarsfrågor illustrerar Buruma med särskild tydlighet i de kapitel som berör fenomen som monument, minneshögtider och historiska platser. Medan Auschwitz är en identitetssymbol inte bara för judar, romer och polacker, utan i lika hög grad för tyskarna själva, har Hiroshima för japanerna blivit den viktigaste symbolen för kriget och det japanska offerskapet.
Burumas bok är trots sina brister, och trots de 16 år som gått sedan den skrevs, en ännu giltig och oavlåtligt spännande läsning, där de historiskt sett kulturella och ideologiska likheterna mellan japanerna och tyskarna gör den jämförande studien än mer intressant. För hundra år sedan betraktade länderna varandra med ömsesidig respekt – disciplinen, effektiviteten, nationalromantiken – men medan jämförelsen enligt Buruma ännu smickrar japanerna, har den för dagens liberala och progressiva tyskar i den europeiska gemenskapen alltmer blivit en pinsam belastning. ”Det påminner för mycket om förkrigstidens beundran för krigarandan hos ’österlandets tyskar’.”
