Kirgiziska kvinnor i Osh lägger sina röster i parlamentsvalet i oktober. Kirgizistan är ett av de länder i Centralasien som har haft problem att uppnå frihet och välstånd åt människorna efter Sovjetunionens kollaps.
Foto: Sergey Ponomarev/AP
Östkommunismens kollaps förde inte med sig frihet och välstånd åt människorna i de självständiga centralasiatiska republiker som etablerades efter upplösningen av Sovjetunionen. Resultatet blev istället mer eller mindre misslyckade stater, plågade av despotisk maktutövning och korruption.
När Disa Håstad – under många år utrikeskorrespondent som rapporterat om sovjetisk politik och kultur i Dagens Nyheter – granskade utvecklingen i den centralasiatiska regionen började hon reflektera över varför det gick illa. När Moskvas grepp lossnade borde ju möjligheterna att genomdriva demokratiska reformer ha varit betydande, men så blev det inte. Hon beslöt sig för att skriva en bok.
Den kom att till största delen handla om Afrika.
En smula märkligt kan det förefalla, men förklaringen är att Håstad, som under senare år också sysslat med ekonomijournalistik, såg likheter mellan vad som skedde i Centralasien efter frigörelsen från det sovjetiska förtrycket och utvecklingen i de postkoloniala afrikanska länderna.
Som student i början av 60-talet hade hon och många av hennes kamrater engagerat sig starkt för de nya självständiga nationerna i Afrika, men inget blev som de drömt om.
Till Afrika kom Håstad aldrig som ung, men under senare år har hon besökt olika delar av kontinenten för att tala med politiker, experter, aktivister och människor hon tillfälligt mött om de svårigheter som flertalet afrikanska samhällen brottas med. Det är delar av dessa intervjuer som dominerar framställningen i ”Frihetens frestelser”, en bok som blandar reportage och personliga reflektioner. Många får komma till tals, men det finns ett ”jag” som tydligt markerar sin närvaro.
Håstad ger inte mycket för den generella förklaringsmodell som pekar på kolonialismen som roten till de missförhållanden som råder på många håll i dagens Afrika. Det omfattande bistånd som gavs, och fortfarande ges, till afrikanska länder har däremot, enligt henne, förorsakat mycket elände. Det har fungerat passiverande och skapat beroende, dessutom har det lett till korruption och främjat dåligt ledarskap.
Ett land som drabbats hårt av denna välviljans politik är Tanzania, där den kopplades till en inhemsk variant av socialism som motverkade alla individuella initiativ. Lantbruket förstördes av kollektivisering som bland annat innebar tvångsförflyttning till nya byar. Privat ägande och enskilt företagande var inte tillåtet. Biståndet utgjorde största delen av landets ekonomi samtidigt som den enväldige landsfadern, Julius Nyerere, predikade oavhängighet och försökte få tanzanierna att tro att landet inte tog emot utländsk hjälp.
Den bild Håstad tecknar av Tanzania, mottagare av många svenska biståndsmiljoner, står i stark kontrast till den som brukade förmedlas under Nyereres tid. Sent omsider lämnade denne dock ifrån sig makten frivilligt, vilket banade vägen för demokratisering och ekonomisk liberalisering. Trots detta lär biståndsberoendet bestå länge än.
Västerlandets skuld alltså, om inte genom kolonial utplundring så genom postkoloniala hjälpinsatser.
Inte riktigt. Håstad betonar att det största ansvaret ligger hos de maktfullkomliga ”kleptokratiska” afrikanska ledare som berikat sig själva, sina familjer och släktingar på folkets bekostnad.
De problem som hon finner på många håll i Afrika kan emellertid inte reduceras till ett specifikt afrikanskt dilemma. Avsnitten om Centralasien visar på likartade förhållanden och även i världens demokratier finns skrupelfria politiker som ser till de egna intressena snarare än till andra människors bästa.
Utan fungerande kontrollinstanser, som vilar på demokratisk grund, kan ansvarsfrihetens frestelser lätt bli för stora.
