Den svåra andraboken är ett ofta använt begrepp. På ett av Bokmässans seminarier i höstas efterlyste förläggaren Svante Weyler till och med lite skämtsamt ett litterärt pris för bästa andrabok eftersom den ofta kan vara svårare att skriva än debuten, framför allt för en hyllad debutant. För Maria Zennström, som 2002 fick ta emot Borås Tidnings debutantpris för ”Katarinas sovjetiska upplevelser”, har andraboken låtit vänta på sig. I en intervju med Stefan Eklund här i SvD den 13 mars framkom också att den första bokens fina mottagande skapade en viss prestationsångest.
Men nu är Zennströms andra bok här, under den långa och lite dubbeltydliga titeln ”Hur ser ett liv ut om man inte har tillräckligt med kärlek?”. När frågan återkommer i texten svarar bokens berättarjag: ”Ett skrivande liv? Ett författarliv.”
För precis som författaren heter berättarjaget Maria, lever ett skrivande liv och uppvisar flera yttre likheter med den fysiska författaren. Men frågan om var bokens gräns mellan verkligt och fiktivt går är, som så ofta, betydligt mindre intressant än frågan om det blir en bra text eller inte. Boken består av berättarjaget Marias dagboksanteckningar där de egna känslorna, upplevelserna och relationerna står i centrum. Dagboksformen är privat till sin natur och berättandet kretsar mycket riktigt kring det privata och behovet av att granska och analysera det. Personer i hennes omgivning omnämns på lite lösryckt dagboksvis och vävs till synes slumpmässigt in i och ut ur texten. Som läsare flyter man med och ser vissa människor och sammanhang förklaras stegvis, medan andra förblir obekanta och suddiga. Ett barndomstrauma anas i olika formuleringar och blir tydliggjort mot slutet av boken.
Kärleken i dess olika former och uttryckssätt är ständigt närvarande, framför allt i relationerna till de män som dyker upp och försvinner. Zennström beskriver männen genom ett ibland nästan maniskt katalogiserande av deras yttre och inre egenskaper och genom vad huvudpersonen åtrår och saknar hos dem. Trots de detaljerade beskrivningarna blir de olika männen i boken mindre av människor och mer av statister i Marias personliga drama, där rädslan att bli lämnad och behovet av att bli begärd får huvudrollen; något som hon framstår som smärtsamt medveten om.
Smärtsam är också insikten om att det kanske är för sent att få barn. Beskrivningen av misslyckade insemineringar och besök hos homeopaten, liksom synen på olika män som potentiella betäckare, är en trovärdig blandning av desperation och vemod.
Men längtan efter barn lever sida vid sida med annat; längtan efter Ryssland, efter ett slags trygg genomsnittlig svenskhet, efter att slippa moderns emotionella krav och sin egen skam. Zennströms känslofokus är tydligt och konsekvent, men också en aning för monotont.
Någonstans smyger nämligen tanken in att det ibland blir lite väl mycket av grävande och självanalyserande, ett lite väl detaljerat intresse för de egna känsloskiftningarna och relationssorgerna. Där finns också ett estetiserande tonfall i prosan som, i kombination med det analyserande i texten, vid vissa tillfällen skapar en sorts livlöshet och distans.
Kanske är det därför som man aldrig riktigt bekymrar sig för hur det egentligen skall gå för berättarjaget. Jag fortsätter att flyta med och kliver upp ur läsningen utan några större sinnesrörelser. Inte för att det inte är välskrivet, utan för att inlevelsen aldrig riktigt infinner sig.
