En rot-bidragsberoende snickare står och ser på två lik i en bubbelpool. Inte den syn han trott skulle möta honom en helt vanlig arbetsmorgon i en helt vanlig villa i Linköping. Det han ser är obegripligt för honom: ”Varför har någon gjort det här?”
Till skillnad från polisteamet i Mons Kallentofts böcker är han inte blaserad av allt blod som har flutit tidigare. Inte som böckernas läsare van vid att liken dyker upp lite här och var i Linköpings lägenheter och parker. Vi behöver snickarens blick för att kunna förfäras på nytt.
Och nog finns det saker att förfäras över den här gången. Inte bara är två människor döda, deras lilla dotter saknas dessutom. Det skakar även de luttrade poliserna, inte ens de förblir opåverkade när barn råkar illa ut.
Fast barn kanske inte bara får människor att skärpa sig, föräldrar att bli bättre människor och poliser att anstränga sig lite extra på jobbet. I ”Vattenänglar” kan barn också väcka osundare sorters beskyddande instinkter. ”Ni kan dra åt helvete med den andra ungen”, säger en förälder i boken, ”Jag skiter i alla andra ungar.” Kärleken till det egna barnet kan bli ett slags utsträckt egoism som gör en okänslig för andras svårigheter, lika gärna som den kan göra en mer empatisk och uppmärksam på alla barns utsatthet.
Brottsundersökningarna är det som driver Kallentoftdeckarna framåt, men egentligen är det Malin Fors och hennes kollegor som är huvudsaken. Och det är uppenbart att Kallentoft har haft svårt att släppa dem. När han fick slut på de årstider som var grunden i de första fem böckerna, bestämde han sig för att fortsätta skriva om Fors ändå. Med ”Vattenänglar” inleds en kvartett böcker med de fyra elementen som grundläggande bild. Här är det vattnet som flyter genom boken, grymt i sin dubbelhet. Redo att skänka liv till den törstande, men också att dränka.
Linköping är navet i böckerna om Fors, men man rör sig alltmer ut i världen. Staden som är uppbyggd kring Saab och dess stridsflygplan är oundvikligen bunden till platser långt bortom den svenska horisonten. ”Vattenänglar” handlar bland annat om det, den oförutsägbara effekt våra individuella handlingar får i en tid av skenande globalisering. Hur kan vi handla moraliskt när det vi gör påverkar liv i länder långt borta, och vi inte kan veta vilken effekt de kommer att få? Världen är som av vatten, och vi är oförmögna att tolka vågornas väg.
Till skillnad från Kallentofts senaste deckare, ”Den femte årstiden”, som handlade om den rena ondskan, så drivs brottsligheten den här gången inte bara av de genomonda, utan också av dem som vill väl. Som för att säga att den goda viljan inte räcker så långt i vår värld, att vi också aktivt måste söka efter sanningen om effekten av våra handlingar, även om den sanningen är smärtsam. Även om man ibland precis som den resignerat distanserade Sven Sjöman helst bara vill odla sin trädgård och se till att ens ”alldeles egna del av världen blir fin”.
Diskrepansen mellan viljan och effekten på världen är också Malin Fors ständiga dilemma. Vad hon vill göra för sina medmänniskor är ofta väldigt långt ifrån vad hon verkligen gör. Hennes skarpa analys av världen går inte ihop med hennes explosiva känslosamhet, samtidigt som båda krävs i hennes jobb. Kanske kan Linköpingspolisens nyrekrytering Elin Sand lyckas där Malin har misslyckats. Sand är en spegling av Fors, men tycks bättre kunna kombinera intuitiv känslighet med analytiskt tänkande. Kallentofts persongalleri blir mer levande för varje bok, och det ska bli intressant att se vad som händer både med Sand och Fors i de kommande romanerna.
