”Frihet är det bästa ting / som sökas kan all världen omkring / för den som frihet kan väl bära”, heter det hos biskop Tomas. De sju som år 1941 rymde från tvångsarbetslägret 303 i Sibirien, nämligen jugoslaven Zaro, litauern Marcinowas, letten Kolemonas, amerikanen Mister Smith och de tre polackerna Paluchowicz, Makowski och Rawicz ville och kunde ”väl bära” friheten och räknade kallt med att betala ett mycket högt pris för den. Berättelsen om deras 4 500 kilometer långa marsch från trakten kring Jakutsk i norr till Indien i söder är inte bara en berättelse om omänskliga strapatser och övermänskligt mod, det är en sång till friheten. Den som människor så ofta och så obetänksamt byter ut mot politiska systems löften om en strålande framtid.
Löjtnanten i det polska kavalleriet, arkitekten, godsägarsonen och författaren till Flykten från Stalins läger, Slavomir Rawicz, var född i staden Pinsk i östra Polen och arresteras av NKVD i november 1939, anklagad för spioneri. Naturligtvis hade han ingen som talade för honom men allt som talade mot honom, klasstillhörigheten, en perfekt behärskning av ryska språket – hans mor var ryska – och deltagandet i Polens försvarskrig mot Tyskland.
Enligt Molotov-Ribbentrop-pakten hade Polen genom denna kampanj automatiskt blivit Sovjetunionens fiende. Förhållandet ändrades något till det bättre när Tyskland 1941, till Stalins uppriktiga bestörtning, anföll Ryssland, men då var redan Rawicz och hans olyckskamrater, polska soldater och officerare, väl undanstoppade i Gulag 303 med strafftider varierande från tio till 25 år. Att ryssarna behandlade polackerna lika illa som sina egna medborgare berodde på att de kände sig som hemma i Polens östra regioner som de annekterade när Röda armén föll landet i ryggen den 17 september 1939.

Den 13 april 1940 avgick ett deportationståg från den lilla staden Derazne i östra Polen med destination Suvorovskij Zerno-sovchoz, Irtysjskij Rejon, Pawlodarskaja Oblast i Kazakstan. I en av boskapsvagnarna trängdes tillsammans med andra förvisade min släkting Janina Wolska och hennes två barn, Jadwiga fyra år och Bronislaw sex månader gammal. Deras brott? Fel nationstillhörighet. Jag tillåter mig att nämna detta eftersom de färdades sex veckor i relativ komfort, det vill säga det fanns ett hål i vagnsgolvet som tjänstgjorde som avträde.

Annat var det för Slavomir Rawicz och hans 60 kamrater. De reste stående, sov stående, uträttade sina behov stående och dog stående. Också ett sovjetiskt helvete har olika kretsar.
De sju som flydde från lägret blev efterhand åtta. Bara fyra kom fram till målet. Den åttonde, en 17-årig polsk flicka som anslöt sig till gruppen vid Bajkalsjön, dog av utmattning i Gobiöknen, liksom Markowski och Marcinovas. Sergeant Paluchowicz fann sin grav i en klyfta i Tibet.

Berättelsen är fantastisk – det finns sådana som tvivlat på dess äkthet – vilket framgår av Kjell Albin Abrahamsons generöst informativa förord. Inte desto mindre har nytrycket på engelska, originalets språk, mötts med stor entusiasm av läsare och kritiker.
Själv hör jag inte till tvivlarna. Vad människor, också mycket små, kan stå ut med vet jag från min egen familjs historia. Men mest gripen och fascinerad finner jag Rawicz stillsamma dubbelhet. Ty man inser snart att han är obotligt sårad och kränkt av allt han fått utstå i sovjetiska fängelser, men att han utan att klaga bär sin lott, och att han samtidigt, djupt och innerligt älskar livet.
”The Long Walk” kom ut för första gången 1956 och översattes samma år till svenska av Margareta Nylander, som också står för höstens reviderade utgåva.