En kvinna återvänder till sin hemby efter många års frånvaro, med sig har hon en staty föreställande jungfru Maria. Kvinnans namn är Mwadia Malunga, och det är upptäckten av statyn som tvingat henne att tillfälligt lämna sin man, herden Zero Madzero, för att ta sig tillbaka till barndomens värld.
Hennes resa har gått från Antigamente till Vila Longe, men ska visa sig leda ända till det förflutna, och ha beröringspunkter med platser i alla delar av världen. Varför dras Mwadia till stenjungfrun, och hur kan madonnan finna sin plats i ett litet samhälle i Moçambique?
Det är utgångspunkten i ”Sjöjungfruns andra fot”, moçambikiske författaren Mia Coutos senaste roman, den fjärde av hans böcker som översatts till svenska. Vissa likheter finns också med ”Under frangipaniträdet” och ”Flamingons sista flykt”. Ett återkommande tema hos Couto är främlingen som dyker upp i ett hörn av landet och som får sina idéer om den lilla byn, ”Moçambique” eller ”Afrika” upp- och nedvända.
Inte bara det, främlingen utsätter sig själv för en stor risk genom sin ständiga jakt på kunskap, hela hans världsbild kan komma att kollapsa när han inser hur sanningen faktiskt ser ut.
Främlingen i ”Sjöjungfruns andra fot” är historikern Benjamin Southman som kommer till Afrika för att söka sitt ursprung. Besatt som han är av sin svarta identitet är han helt ovillig att se kontinentens inre motsägelser. Han vill finna vittnesmål om slaveriet, men den enda slavhandel som invånarna i Vila Longe har minnen ifrån är den som deras anfäder har utsatt andra stammar för.
Även om romanen liksom de tidigare utgår ifrån ett mindre kollektiv så sträcker sig handlingen denna gång långt tillbaka i tiden, och historiska händelser får lika stor betydelse som nuets. Parallellt med berättelsen om Mwadia och nuets Vila Longe skildras Don Gonçalo Silveiras försök att kristna hovet i Monomotapa, och färden dit.
I förordet till Coutos ”Sömngångarland”, som utkom på svenska 1995, menar Henning Mankell att Couto ”lite lättvindigt inordnats bland de författare från tredje världen som antas bära på den ’magiska realismens’ arv”. Att Couto arbetar utifrån den magiska realismens deviser råder det egentligen ingen tvekan om, men kanske måste vi revidera vår bild av vad begreppet magisk realism står för.
I och med den enorma läsekrets som Márquez ”Hundra år av ensamhet” med efterföljare fick drar man lätt slutsatsen att romangenren enbart är ett slags bestsellerformel: människomyllret, användandet av lokala myter som hos en del författare närmar sig exotism, de medryckande såpoperaintrigerna, det till intet förpliktigande i att skapa världar som raseras lika lätt som sandslott.
Men den magiska realismens ursprung är den samhällskritiska kollektivromanen, som tog steget in i magin när realismens sanningsanspråk visade sig vara omöjliga att leva upp till. Att låta litteraturen visa upp sig själv som spegelsal eller sandslottsbygge är i själva verket just förpliktigande, ett sätt för författaren att ta ansvar för vad han eller hon konstruerar, och att påminna läsaren om den egna delen i bygget. Det är ett tillvägagångssätt som har varit mycket fruktbart just i länder som måste hantera ett kolonialt arv, ett sätt att jämka samman nya historier utifrån blandningen av inhemska traditioner, lokala myter och kolonialismens och postkolonialismens ideologier. Utan att för den delen påstå att detta nya är den slutgiltiga historien.
Bland mycket annat är det vad ”Sjöjungfruns andra fot” handlar om, svårigheten att tala om nuet och historien, att formulera något viktigt om våra liv utan att fastslå något definitivt. Litteraturen är omöjlig, tycks boken säga, den kan inte existera. Ändå skriver Mia Couto just litteratur, skapar hjärtskärande livsöden av kringflygande pappersark och synvillor. Och han gör det underhållande, uppfordrande, mästerligt.
