I upptakten till Ola Larsmos nya roman befinner vi oss på Bollhusmötet på Uppsala universitet våren 1939, det möte som författaren skrev så intresseväckande om i essäboken ”Djävulssonaten” (2007). Bollhusmötet har gått till eftervärlden som en svensk skamfläck därigenom att studenter på universitetet, i en omröstning, satte stopp för mottagandet av judiska akademiker.
Två opinioner stod mot varandra, och huvudpersonen i ”Förrädare” – kandidat Charlie Westerholm – äntrar talarstolen på mötet och ger luft åt den humanistiska och frihetliga sidans värderingar. Flyktingmotståndarna vinner dock omröstningen med inte mindre än tvåhundra röster.
Efter mötet blir Westerholm uppsökt av en person som erbjuder honom ett uppdrag. Med tanke på världsläget, och det krig som av allt att döma ska komma, håller försvarsstaben på att bygga upp en underrättelseorganisation, den så kallade C-byrån; i Larsmos roman går den under namnet Byrån.
Byrån kommer att ägna sig åt att samla information om människor som flyr till Sverige under kriget, och länge tror kandidaten att faktasamlandet sker i den svenska neutralitetens namn.
Så småningom börjar arkivmaterial från Byrån försvinna. Det visar sig att det hamnar på avdelningen för flyktingärenden på Socialstyrelsen och där behandlas på ett särskilt sätt. Människor som granskats kommer efterhand, i likhet med arkivmaterialet, att försvinna, det vill säga deporteras till en säker död eller till långvarig internering.
Det ligger i sakens natur att en spionroman ska vara lite kryptisk, och här är det inte bara läsaren som funderar över ingredienser i händelseförloppet, utan också huvudpersonen. Något pågår bakom kulisserna och Charlie bär på en allt större ilska och frustration som han inte kan få utlopp för.
Med denna stundtals invecklade och bitvis mycket spännande berättelse ger Ola Larsmo sin version av en av orsakerna till att Sverige kunde behålla sin neutralitet så nära inpå nazisternas militära maskineri. Det berodde alltså inte enbart på att de tilläts frakta trupper mellan väst- och östfronten över svenskt territorium, utan också på att en underrättelsetjänst med läckor villigt delade med sig av för tyskarna matnyttig information.
Bokens lite torra, sakliga stil – som även präglar den kärleksaffär som skildras – understryker för läsaren att detta är en politisk och inte en psykologisk roman. De flesta av människorna i romanen kommer oss aldrig riktigt nära, vilket förmodligen är avsikten.
Tjänsten på Byrån ordnas av en Cedergren, som har försänkningar i regeringen. Det är en person som dyker upp då och då i handlingen och som man som läsare aldrig riktigt vet var man har. På Byrån avlöser de mystiska personerna varandra. Där finns bland annat en major som av någon outgrundlig anledning tycks vara avogt inställd till Charlie. Och en mycket undanglidande G som till slut får den annars sansade huvudpersonens sinne att rinna över.
Möjligen påverkad av romanens anda kan man tycka att också Charlies fästmö Nilla verkar gåtfull. Något pågår mellan paret som man som läsare har svårt att begripa, och så småningom tycks förhållandet rinna ut i sanden. Efterhand återknyts dock kontakten, vilket delvis har att göra med Nillas anställning vid Socialstyrelsen.
Som i alla bra spionhistorier dröjer det länge innan man förstår vem som har vilken agenda. I ”Förrädare” undrar man kort sagt över vem som egentligen är förrädaren; det är mycket skickligt orkestrerat.
