Det är enkelt att beskriva handlingen i Kristian Lundbergs berättelse ”Yarden”. Den är självbiografisk och redogör för hur författaren råkar i ekonomiska svårigheter, drabbas av en restskatt han inte kan betala och får märka att meriten att vara en av sin generations främsta poeter inte är stort värd på arbetsmarknaden. Som en följd av detta tvingas han ta anställning på arbetslivets absoluta botten, som timanställd på ett bemanningsbolag i Malmö hamn.
För Lundberg innebär det en återkomst. Här har han arbetat för länge sedan, innan författarkarriären startade. Men hans då unga kropp är nu medelålders. Smidigheten och flexibiliteten är mindre, liksom förmågan att oreflekterat leva i nuet. Anpassningen till den hårda arbetsmiljön blir en långsam nedstigning i ett iskallt inferno.
Lundberg vore inte den han är om inte arbetsskildringen, trots att den bygger på en påträngande realism och detaljkännedom, växte till mytiska dimensioner. De oändliga timmarna av monotont arbete: flyttning och tvättning av bilar i storm och snöglopp i det ödsliga hamnområdet, arbetstagarnas totala rättslöshet där varje påstått eller sant missgrepp tar försörjningen ifrån dem för längre eller kortare tid, den avgrundsdjupa tröttheten som beror bland annat på att lönen är så låg och osäker att de flesta tvingas dubbelarbeta. Allt detta växer så småningom, blir både dokumentation och beskrivning av ett fundamentalt existentiellt tillstånd.
Nedstigningen får Lundberg att minnas sitt förflutna. Hans biografi, som alltid skymtar i dikterna, beskrivs nu mera sammanhängande. Det är berättelsen om en mentalsjuk, ensamförsörjande mor med fem barn, en far som överger och förnekar sin familj, om ständiga flyttningar och flykter undan obetalda räkningar. Och för Kristian Lundbergs egen del om ungdomsalkoholism, narkotikabruk, kriminalitet och langning.
Men också om hans osannolika upptäckt av litteraturen, om biblioteken och skrivandet och den tidigt inledda vanan att skicka diktmanuskript till förlagen, som småningom ger resultat. Inför fadern, som tidigare skildrats närmast demoniskt, känner Lundberg nu förundran: vad är det för en människa som ber sina barn att fungera som avlönad personal på sin 60-årsdag, på villkor att de inte avslöjar vilka de är?
Småningom växer även en skildring av arbetsgemenskapen i hamnen fram. Det är ingen idyll. Angiveri, utmobbning av dem som inte hinner med och därigenom drar ner ackorden, rasism mellan olika nationaliteter hör till vardagen. Men också vänskap och solidaritet förekommer. Den är bräcklig eftersom varje arbetsdag för varje arbetstagare kan vara den sista. Gud och Kristus, som brukar ha en viktig roll i Lundbergs poesi, är avlägsna här på livets botten. I stället reflekterar författaren över människornas möjlighet att visa varandra godhet, att ta hand om sina bröder, och tvingas ofta konstatera att de är små.
”Yarden” visar hur bräckligt skyddsnätet för en människa som kommer från samhällets botten kan vara, och den visar också under vilka omständigheter de som faller utanför arbetar och lever. Kristian Lundberg lämnar hamnen efter att ha utsatts för ett trakasseri för mycket. Han får ett knappast mycket bättre jobb som sorterare på ett transportföretag. Men de mörka gestalterna där ute i snöslasket stannar kvar i läsarens minne.
