För ungefär 20 år sedan gjorde Lasse Åberg filmen Den ofrivillige golfaren, en väl så typisk Stig-Helmer-berättelse. Än en gång fick vi se, med komiska förvecklingar, hur den svenske tönten blir en vinnartyp. Lasse Åberg har ofta med humor skildrat hur lätt människor ofrivilligt hamnar i situationer de inte kan ta sig ur samtidigt som det ibland tvingar dem att se omgivningen och sin egen roll med nya ögon. Med ett betydligt mörkare och absurdare tonläge har Ruben Östlund speglat fenomenet i filmen De ofrivilliga.
För visst är det ofta en hårfin skillnad mellan det vi gör av fri vilja och det vi ofrivilligt åtar oss eller känner oss tvungna att göra – ibland som resultatet av ett inre tvång, som ett moraliskt imperativ. Tanken kom plötsligt till mig vid ett seminarium i Börssalen som anordnats av Svenska Akademien.
Temat för denna kväll var den politiske Pär Lagerkvist där bland annat författarens tidiga ställningstagande mot den framväxande nazismen i 30-talets Tyskland behandlades. Ett av de verk anförandena kretsade kring var rese- och tankeboken Den knutna näven, en i Lagerkvistsammanhang rätt okänd text.
Här har vi en författare, var nu min enkla tanke, vars skrivande möjligen var på väg in i en helt annan fas – då världen i hans ögon såg ut att än en gång gå mot en katastrof. Med minnet av första världskriget och det påtagligt omänskliga i den nazistiska retoriken såg Lagerkvist hur hotet från ondskans imperium växte.
Tidigt bestämde han sig för att hans författarskap, hans litterära röst måste anta utmaningen. Ofrivilligt, men av ett inre tvång, politiserades han. Så här i början av det nazistiska maktövertagandet var dessutom de flesta svenska författare och skribenter endast tysta iakttagare (med undantag för bland andra Torgny Segerstedt, Eyvind Johnson och Gustav Hellström).
Jag vill gärna tro att denna kursändring är synlig i den märkliga bok, Bödeln, som kom ut på hösten 1933. För Bödeln ger ett kluvet men samtidigt tematiskt sammanhållet intryck, kanske på grund av den sömlösa men abrupta övergången från medeltid till samtid.
Ramberättelsen är likartad i de två sektionerna: en bödel sitter ensam i ett hörn av en krog, betraktad och omtalad av de andra gästerna. Det berättas mustiga bödelshistorier – vi får bland annat lära oss att ett avhugget tjuvfinger nedsänkt i tunnan gör ölet starkare – och spekuleras i bödelns inverkan på samhällsordningen. Är han den förkroppsligade ondskan, eller kan han också i vissa situationer göra gott, vilket antyds i texten? Lagerkvist brottas intensivt med det mänskliga våldet, ondskan och humanismens villkor.
I ”del två” är scenen en danskrog som, hade det inte varit för den svarta jazzorkestern, för tankarna till 30-talets Hofbräuhaus i München. När man idag läser boken är associationen till nazismen oundviklig. Visserligen namnges aldrig Hitler, men redan i början hälsas bödeln med ett Heil i stället för Hell. När Bödeln i slutet av berättelsen tar till orda är det utan tvekan med en hitlersk vision: ”Årtusenden glider bort, folk står upp och folk försvinner igen i natten, men jag står kvar efter dem alla och ser mig blodbestänkt om efter dem, jag den ende som inte åldras.”
Kan det ha varit så att Lagerkvist länge burit på berättelsen om den medeltida bödeln men insett att här fanns en möjlighet att än tydligare ge sig in i den dagspolitiska kampen? Möjligen är den avslutande delen ett ofrivilligt tillägg.
I essän Den knutna näven, som publicerades första gången i Dagens Nyheter den 18 mars 1934, framträder Lagerkvist som en glödande försvarare av den västerländska humanismen. Han skriver texten efter att ha rest i Mellanöstern och Grekland. På en högstämt retorisk och mycket vacker prosa (det skulle vara omöjligt att skriva så i dag) manar författaren fram bilden av värden som alltid måste försvaras mot det tilltagande barbariet.
Det är ett försvar för västerlandet mot västerlandets dödgrävare, svartskjortor och hakkorsbärare. För honom är Akropolisklippan – den knutna näven – symbolen för dessa värden. När han till slut nerifrån skådar kullen skriver han: ”Ja! Anden är inte maktlös – fast man så gärna vill tro det! Dess näve är bepansrad såväl som våldets. Och till sist är den den starkaste av de två. Ja, västerlandets symbol var från början en försvarsklippa, och nu i natten ser jag att den är det ännu! Den ger sig inte, nu lika lite som förr. Under årtusenden har den trots allt inte givit sig. Den kallar sina trogna, samlar dem på nytt kring det dyrbaraste de äger. Inte till skönhetssyner, inte till drömmar och dådlöshet. Men till kamp! Till hänsynslös, outtröttlig kamp! Till k ä m p a n d e humanism. Den knutna näven!”
Länge hade Lagerkvist längtat efter att besöka frihetens klippa, men det är först när det är som ”allra nödvändigast” som han reser. Jag får komma när vårt klippfäste ligger förrått!, skriver han.
Pär Lagerkvist var med litteraturprofessorn Erik Hjalmar Linders ord ”en djupt självständig företeelse”. Hans komprimerade och innehållsdigra skrivkonst erbjuder både njutning och tankemöda. Även om nutida läsare möjligen kan uppfatta hans prosa som pompös och retorisk har han genom sitt stora intresse för människans inre och yttre verklighet lyckats bevara sin aktualitet.
Lagerkvist var en radikal och ombytlig människa, såväl i sina litterära som politiska ställningstaganden. Hans författarskap genomgick många faser, varav ångestdiktningen och de självbiografiska berättelserna var några. Men han var inte en politisk författare, han agiterade inte och i ovanstående texter framträder han snarare som en ofrivillig profet.
