Det är skakigt i den västerländska ekonomin och orosmolnen hopar sig över såväl Europa som USA. Vad är det egentligen som händer? Är ekonomin liksom vädret under denna svenska sommar svårare än någonsin att förutspå? Eller går det att hitta något slags mönster i det som sker?
Enligt riktigt dystra analytiker är det vi nu ser den västerländska ekonomins – och kanske hela den västerländska kulturens – dödsryckningar. Det är föreställningar som ligger i linje med en seglivad tankefigur om kulturers uppgång och fall enligt vilken västerlandets undergång inte är konstigare än det som skett med tidigare stormakter i historien.
Det är vanligt att sådana profetior om vår egen tid samsas med föreställningar om att det nu är den kinesiska kulturen som är på väg att få en världsledande roll. Detta framställs i allmänhet inte som något särskilt trevligt framtidsscenario, eftersom Kina i mångas ögon ses som ett samhällssystem med bristfällig demokrati och som ett land med grova brott mot de mänskliga rättigheterna på sitt samvete.
Föreställningar om ett grundläggande skifte i världsekonomin utgör utgångspunkten för den italienska ekonomen Loretta Napoleonis nya bok, ”Made in China”. Napoleoni menar att Kinas väg mot en dominerande ställning på det ekonomiska området beror på att landet har klarat globaliseringens utmaningar betydligt bättre än västvärlden. Det man i väst efter Berlinmurens fall såg som ett segertåg för västerländska värden var, menar Napoleoni, i själva verket början på den västerländska kulturens fall. För detta har vi oss själva att skylla eftersom vi alltför länge har klamrat oss fast vid en myt om ett nära samband mellan ekonomisk tillväxt genom en fri marknad och en västerländsk form av politisk demokrati.
Det kinesiska exemplet slår dock hål på detta genom att visa på kraften i en särpräglad kombination av kommunism och kapitalism som Napoleoni ger beteckningen kapi-kommunism. Det är ett samhällssystem med stor potential och, framhåller Napoleoni, inte alls så odemokratiskt som vi i väst kanske tror. Hon ser därför inte den framtida kinesiska världshegemonin med lika dystra ögon som många andra analytiker utan hävdar i stället att vi har en hel del att lära av Kina.
I Napoleonis beskrivning av den kinesiska framgångssagan spelar Deng Xiaoping en hjälteroll. Enligt henne var det han som genom att använda sig av marxismen på ett nytänkande vis, visade att vägen till det klasslösa samhället var att uppmuntra till privata profitsträvanden – men med staten som en viktig kontrollinstans.
I kapi-kommunismen spelar staten en aktiv roll inom ekonomin och här har kollektivet och gemenskapen en helt annan betydelse än i väst. Det är en samhällssyn som Napoleoni ser som djupt förankrad i en uråldrig kinesisk tradition med konfucianismen som en viktig beståndsdel. Detta synsätt kontrasterar Napoleoni mot västerländska föreställningar där det finns en övertro på marknaden och ett framhävande av individen snarare än kollektivet.
Det är sådana uppfattningar som, menar hon, är på väg att leda oss i fördärvet.
Napoleonis framställning rör sig i de riktigt stora sammanhangen, i tid såväl som i rum, och hon söker likt många andra västerländska tänkare före henne svar på de stora frågorna om vart den västerländska kulturen är på väg. Det är naturligtvis mycket lätt att resa invändningar mot detta djärva försök att se en riktning i en kaotisk samtid och det är ingen konst att hitta motexempel på det hon anför som belägg för sina teser. Detta till trots är boken mycket tankeväckande och det gungar ordentligt under fötterna när man konfronteras med de för den västerländska kulturen dystra beskrivningarna.
Det är också befriande att tvingas höja blicken och betrakta ekonomin ur ett högre perspektiv än det som rör de minutsnabba förändringarna på börsen. Napoleonis framställning är dessutom ett vältaligt försvar för humaniora, eftersom den så tydligt visar i vilken hög grad ekonomin färgas av historia och kultur i vid mening.
